Tvåsamhet och ensamhet.

Tvåsamhet är en del av livet, som ger styrka kraft och ro.

Något som man tar för givet, som gemenskap i ett tryggat bo.

Då tvåsamheten byts mot ensamheten en makaber livsförändring sker.

Ofriheten blir en del av intigheten som inget verkligt liv åt livet ger.

Då är det angelägen tid att repa mod, att låta livet åter ha sin gång.

Ty livet är att liknas vid en flod vars brus kan liknas vid en mäktig sång.

Den går ej att stävjas i sitt lopp, dess själ är djärv och oförvägen.

Men den viskar om ett saligt hopp som hjälper mig en bit på vägen.

Så finns en mening lagd i varje dag som styrker inför ensamheten.

Om en vila uti Guds behag som blir en del av avigheten

Något lite om språket.

Heter det: Jag språkte med min granne idag, eller jag språkade med min granne idag? Det senare är nog det rätta eftersom det första alternativet  tillhör en äldre språkform som numer tagits ur bruk. Det är bara ett exempel på hur språket helas tiden utvecklas och förändras.

Svenska språket har en lång historia av olika faser i sin utveckling. Olika historiska skeenden har ända sedan runskriftens dagar påverkat den språkliga utformningen. Efter runorna var det under en rätt lång tidsperiod latinet som dominerade språket. Detta kom under reformationen ändras till förmån för svenskan som därefter blev det officiella språket även vid religionsutövning.

Även utformningen av vårt alfabet har genomgått många skeden i dess utveckling till det som gäller idag. Till exempel har bokstäverna å ä ö under en relativt lång utvecklingsprocess formats till det som gäller. Andra exempel är att f ersattes av v. g-et uttalas i vissa sammanhang som j och tje-ljudet har vissa stavningsformer.

Något som den uppmärksamme bloggdiggaren nog lagt märke till mången gång är hur fascinerad undertecknad bloggskrivare är av språket som medel vid kommunikation. Medels dessa 28 tecken kan man beskriva de mest underbara skeenden. Ända ifrån de mest banala händelser till högstämda poetiska alster eller kluriga rimsmiderier. Det är bara ens fantasi och påhittighet som sätter gränserna.

En saknad vän.

Det är idag , den artonde februari, två år sedan min älskade Sivs bortgång. År, där sorgen domnat men saknaden finns kvar. Av och till dyker hon upp i mitt minne. Vid dessa stunder framträder alla hennes goda sidor när en livsbild av henne skapas. För mig är det till vila och tröst.

Jag besökte idag kyrkogården i Björna och hennes grav. Den myckna snön dolde helt hennes gravvård. Jag stack ner ett par rosor i snön som symbol för de två åren, men de verkar ensamma och ängsliga i den vita drivan.

En bild tagen i samband med höstens gravsmyckning

En pandemi för hundra år sedan.

För ungefär ett hundra år sedan drabbades världen över av en pandemi sm fick namnet "Spanska sjukan" Den skördade närmare 100 miljoner människors liv. Den började vid första världskrigets slut 1918 och pågick till i början av 1920-talet.

När farsoten väl var överstånden började den period som historikerna beskriver som "Det glada tjugotalet". Ett decennium av högkonjunktur och en tid som präglades av människors välbefinnande,

Den fråga som då naturligt dyker upp i mitt medvetande är: Blir det ånyo en sådan tid med välstånd och vällust?.

Det som sker det sker.

Samma lunk alla dagar.

Egentligen händer det inte mycket för varje dag som går. Jag brukar ta mig ner till Gunnar och Gullian någon dag emellanåt. Varje dag klockan halvtvå fikar de och då passar jag den tiden. Men det är minsann inte fikagemenskapen som är det väsentliga. Då samtalar vi nämliigen om olika teman. Vi har ju många gemensamma minnen så det åä inte någon brist på samtalsämnen. Gunnar fortsätter med sin motionsrunda i Slåttsvedjan varje dag vilket jag tror är ett bra sätt att behålla spänsten och konditionen.

Vädret.

På väderfronten hände heller inte så mycket. Det har ju varit en lång tid nu med högtrycksbetonat väder. Men det är ju fina och soliga dagar så kylan känns  inte lika hård på dagarna. Det har till och varit snudd på lite dagsmeja någon dag då termometern visade någon grad på plus. Enligt prognosen kommer vi att få lite snöfall de kommande dagarna i slutet av veckan. Men eftersom kylan består blir det nog inte några  stora mängder.

MODO-läget.

Jag har följt lagets kamp i Allsvenskan de senaste matcherna och det är inget som triggar en till några stora glädjeyttringar. Eftersom jag kollat lagets flesta insatser de senaste sjuttio åren anser jag mig vid det här laget vara lite av "läktarexpert". Jag tycker att man den här säsongen har laborerat för mycket med personsammansättningen. Givetvis har man på backsidan drabbats av många skador som man nödgats åtgärda. Men jag anser att mannarna inte har fått någon arbetsro. Nya spelare som skall länkas in i laget inför varje ny match stör spelarrytmen och sprider osäkerhet. Det ofta återkommande bytena av lagledare  är heller inta något som främjar lagmoral och arbetsro, även om det stundtals varit ytterst nödvändigt.

Någon plats i det kommande slutspelet är nog inte att hoppas på. Det är nog om de kan undvika ett stundande bottenkval. Förlusterna mot bottenlagen kan ge signaler om att ett sådant kvalspel inte kommer att vara så enkelt.

Coronaläget.

För min del har det inte hänt någonting alls var gäller chansen av att bli vaccinerad inom en snar framtid. I det fallet råder det en kompakt tystnad. Tillgång till lämplig vaccin tycks vara mycket begränsad. Eller också är det så att några sketna åldringar långt uppe i det norrländska obygderna är inte några man fäster så stor vikt vid. Några döda mer eller mindre är försumbart tycker de kanske. Och i viss mån håller jag med dem. Vad ska vi leva för?

i snöriket.

Det fina solskenet idag  inspirerade mig att fara en sväng och fotografera alla snöhögar som finns runt i samhället. Snöröjarna har gjort ett gott arbete med att bredda vägarna. De har använt en snöslunga och med lastbil fraktat bort det mesta. Den snö som de röjt undan har de fraktat upp till gropen vid Folkets hus. Det är vid det här laget en ansenlig mängd.

här visas snötippen i Långviksmon.

En mobil igloo.

Snön ligger i djupa drivor kring alla hus.

Ripstigen är kantad av snö i stora drivor.

Kan vi se ljuset i tunneln?

Att hålla i och hålla ut, är det som gäller

Pandemin har inget slut, hur än vi gnäller

Men det är många som lider i dessa Coronatider.

Något vaccin syns inte till. Än. så långt ögat når.

Man får tålmodigt sitta still, tills något besked man får

Men det är många som lider i dessa Coronatider.

Phizer/BioNTech har ett vaccin och även Moderna

Zeneka även har gripit in, kombinerad med en stjärna.

Men det är många som lider i dessa Coronatider.

Så kommer även Jensen, så ock vaccin Sputnik fem

som säges ha den tendensen. Vara bäst av alla fem.

Men det är många som lider i dessa Coronatider

Det är ju bara ett hastigt stick. Det är allt vi behöver

Det går på ett flyende ögonblick, sen är det hela över.

Men det är många som lider i dessa Coronatider.

Det blir troligen sent omsider, innan ljuset i tunneln vi ser.

Då vi inte ser några som lider. Då ingen smygande smitta finns mer.

Men det är fortfarande många som lider i dessa Coronatider.

Ångloken'

En förutsättning för trafik på järnvägen var ångan. När ångmaskinen i början av 1800-talet utvecklades blev den genom ångloken en naturlig förutsättning för att trafikera järnvägen. Det första experimentet med ånglok började i England 1803. Men den egentliga initiativtagaren till lokomotivdrift på järnvägen var George Stevensson i och med konstruktionen av ångloket The Rocket som vid en tävling visade sig vara effektivare än svensken John Erikssons Novelty. Under hela artonhundratalet utvecklades ångloken till att bli allt större och starkare.  Efter att en lång tid varit endast tvåaxlade konstruerades lok med ända upp till sex axlar. Efter en tid kopplade man till en tender för att förbättra tillgången på kol som var den dominerade värmekällan. De hade sin era en bra bit in på nittonhundratalet då de mer och mer ersattes av ellok. I dag har ångloken roll som dragare efter museijärnvägar.