Visst längtar vi till ljuset?

Det är absolut något alldeles uppenbart att vi människor är starkt beroende av ljuset omkring oss. Att ständigt leva i mörker är något destruktivt för alla levande varelser. Det har berättats att till exempel hästar som placerats i ständigt mörker nere i gruvor efter en tid blir blinda. Ögonen är beroende av ljuset för att fungera.

Under den mörka tiden innan solen vänder och ljuset kommer åter strävar vi efter att kompensera med andra ljuskällor. Därför tror jag att de många ljusen som tänds i advents och juletid inte enbart har dekorativt syfte utan att de också i någon mån bidrar till vårt välbefinnande. Och visst längtar vi till den tid då dagarna blir längre och ljuset kommer åter med solvarma dagar.

En liten nyskriven dikt får illustrera.

Midvintertid.

Kort är dagen i midvintertid, skymningen kommer snart

Dunkelt är ljuset i dal och lid någonting uppenbart.

Långt till den tid då dagen vänder, vår längtan är vänd emot ljuset.

Mörkret är tungt över våra länder, allting är stelt och fruset.

I våra bröst en längtan bor att åter det kommer en vår.

Att ännu en gång det grönskar och gror och ängen blommande står.

Men än får vi bida och lida, en tid innan växlingen sker.

Då dunkla dagar blida ljus och hugsvalelse ger.