Vedlastning.

När andra världskriget hade rasat en tid och Europa sargades allt svårare var det långt större störningar i ländernas ekonomier än det är nu i Coronatider. Gränserna var blockerade och gjorde det omöjligt för Sveriges import. Vid den tiden värmdes de flesta hyreshus i Stockholm med hjälp av kol och koks och olja. När den importen upphörde var man tvungen att se sig om efter andra bränslen. Då fick de Norrländska skogarna ersätta de fossila bränslen som saknades. Genom ett statligt påbud ålades varje skogsägare att leverera en viss mängd kastved som lastades på järnvägsvagnar och fraktades sill huvudstaden.

Det forna järnvägsspåret upp till grusgropen som byggdes i samband med att man anlade stambanan upptäcktes vara en utmärkt plats där man kunde lasta veden på vagnarna. Det var gott om plats längs spåret. Mor Signe såg då till att hennes tre tonårspojkar anställdes för att lasta veden. Den tiden frågades det inte efter i vilken ålder man var. Det var mera frågan om om att ha bra fysik och dessutom vara arbetsvillig. Det renderade till att vi under nästan alla de år som kriget pågick  vi var  ständigt sysselsatta. Jag minns att under vissa perioder, särskilt under sommaren, arbetade vi nästan dygnet runt. Under mörka kvällar på hösten pågick arbetet ofta långt in på småtimmarna. Genom att göra hål i locket på en plåtburk, fylla den med carbid och hälla på lite vatten kunde en liten låga vara den arbetsbelysning som stod till buds.

Med den tidens mått mätt fick vi ganska bra betalt för slitet. Om jag inte minns fel hade en vanlig daglönare som arbetade åt "bolage" cirka 8 - 10 kronor per dag. Vi hade femtio öre/ kubikmeter för lastningen. En normal dag lastade vi mellan 100 och 150 kubikmeter. Vår ömma moder var "finansminister" och såg till att pengarna blev väl förvaltade. En del användes även till att amortera ett banklån som pappa Esra hade tagit i Handelsbanken i Trehörningsjö i samband med husbygget 1939. Jag minns att vi var stolta och glada över insatsen.