Ett sorgligt bud.

Jag har alltid menat att i vår tillvaro här på jorden är vi beroende, och betjänta av, att ha verkliga vänner som vi kan känna djup samhörighet med. I Småland har jag några som jag lärde känna under min tid på fjällgården i Hemavan. Under många år har vi av och till träffats för en trevlig samvaro omkring  våra gemensamma upplevelser. Senast jag träffade dem var vid mitt besök i början av juli. Vi samspråkade om alla olika ting och trivdes jättebra tillsammans. Häromdagen fick jag bud om att en av dem avlidit. När vi vid besöket tog avsked av varandra kunde vi inte ana att det för en av dem var det slutgiltiga avskedet på denna jorden. Så lite vi vet. Så lite vi vet.

Jag  bilägger en dikt som heter:

Något bortom

Söker efter högre ting

som hägrande för ögat står.

Kanhända blir det ingenting

när det till sin fullbordan går.

Jag står ändå ängsligt spanande

mot skyn som ingen ljusning ger.

En märklig känsla så förmanande

faller ifrån himlavalvet ner.

Det är ett himmelskt fenomen som visas

för min inre syn så underbar.

Den syn som utav himlar prisas

som evigt är och som av himlen prisas.

Så fogas samman tidens trådar

till den väv vars inslag blir till slut

något stort som änden förebådar

en ros förgänglig, som då blommat ut.

Det är fullbordat, ingen aning mer

av orostid som blev mitt mått.

Då en himmelsk morgonsyn jag ser.

när förtrollad harmoni jag fått.