Ännu en nittioåring.

I dag hade vi inom familjen anledning att fira en nittioåring. Det var min svägerska, Siv syster. Ingrid Johansson som i dagarna också har uppnått den aktningsvärda åldern. Vid en liten festlighet i hennes hem hade vi anledning att uppmärksamma jubileet. De flesta av hennas syskon var tillstädes. Ävensom respektive.

Den jämlikhet som råder visavi åldrandet innebär att vi alla blir äldre. Under förutsättning att vi får leva ett någorlunda normalt liv fritt från alltför många och svåra krämpor som sätter ner vår livskvalitet är detta med åldrandet en tillgång. Något som vi har anledning att bejaka. Däremot är jag ändå lite av skeptiker när man förmedlar en gratulation med sången "Ja, må hon/han leva uti hundrade år" eftersom det i sig inte är något självändamål. Att leva många år om livskvaliteten har dalat nästan ner till noll kan nämligen innebära något ytterst plågsamt. Jag vill gärna i stället sjunga "många lyckliga år".

Det är nämligen så att jag alltid velat framhålla värdet av ett någorlunda rikt liv som präglas av en aktiv social samvaro fylld av positiva upplevelser. Om grunden för en sådan tillvaro raseras och endast ersätts av en existens vill jag skarpt ifrågasätta dess värde. Något som har att göra med kvalitet och kvantitet. I det perspektivet är ett värdigt och stilfullt  åldrande med en meningsfull tillvaro någonting positivt. Men med respekt för varje människas rätt att mötas med aktning är intentionerna ändå att, för varje individ, skapa ett så värdigt liv det bara går. Åldrandet är således inget kollektivt utan unikt för varje enskild person. Och det skall respekteras.

Att bli gammal är inget självändamål, en existens på ålderns höst.

Även om åldrandet törnar tål, kan det ändå vara en tröst,

att mötas med värdighet

Dock om tiden blir en tillvaro svår och livet inte är något liv.

Blott en meningslös samling av dagar och år. Något av tidsfördriv.

Så bör man mötas med värdighet.