Då förtvinar själen.

I dag var jag och besökte några goda vänner. Det var ett tag sedan jag besökte dem sist. Vi satt länge och samtalade om diverse saker. Det är förvånande vad tiden rinner fort undan när man man umgås som i dag. Några bekymmer med att hitta samtalsämnen var det inte. Det är även stärkande att få prata av sig en stund. När jag så småningom lämnade mina vänner kände jag en förunderlig ro i själen. Det hade således nog varit stimulerande för både mig och mina vänner.

Läste i någon tidning härom dagen hur viktigt det är med sådana möten. Skribenten bakom artikeln hade till och med skrivit en bok om just detta ämne. "Att byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå" har någon skrivit en gång. Den senaste tiden har jag haft förmånen att få besöka många äldre och ensamma personer. Då har jag märkt att de lidit svårt av att inte haft möjlighet till stimulerande samtal. Det borde således finnas tillfällen för en del att kunna mötas och byta ord med varandra. Utan några högt ställda krav.

Det är inte lätt för en ensam person.

Att alla dagar finna den ron att föra ett samtal i uppriktig ton

Ty när ensamdagen blir lång och tiden känns vresig och vrång,

kan man inte ens prata med sig själv en gång.

och inte så vanligt i Långviksmon.

I dag var jag in på vår livsmedelsaffär Storsjöbygdens lanthandel, och handlade för mina behov. Det var varor för en dryg hundralapp.När jag kom ut ur affären lade jag inköpet i en kasse i varukorgen och ställde den utanför entrén till Ankaret och gick in där. När jag så efter några minuter kom ut så var varukorgen med mina inköp spårlöst borta. Vi letade överallt och fann varukorgen nere vid ingången, utan mina varor. Det var tydligen någon som passat på att norpa åt sig mina nyinköpta livsmedel för eget bruk, bland annat grillskivor av finaste sort. Förvånande.

Det måste ha varit någon främmande som varit in på ankaret eller annorstädes och tagit med sig vagnen när hen gick ut. Jag är alldeles säker på att det inte är någon från samhället. Därför kan man med tillförsikt lita på att sådana incidenter inte skall förekomma. Men tydligt är att man i fortsättningen får vara mer försiktig.

I övrigt har det varit en solig sommardag med lämplig temperatur. Under eftermiddagen sysslade jag med vedkapning. Sture har lovat att hjälpa mig att få den kluven och uppstaplad för vinterförvaring. Jag har så pass stor mängd att det skall nog räcka fram till nästa sommar. Jag har även lite vaga planer på att ersätta min trotjänare med en ny modern pannanläggning. Men det är ju inte utan en känsla av saknad man i så fall skulle tå avsked av sin TV-kändis.

Något av hävd.

Jag satte i kväll in ett av de dokument jag sparat på många så kallade USB-minnen. Plockade på måfå fram någon sida och då kom jag till detta.

Tankar

Tankar är som dimmans flykt. När den lättat finns den inte mer.

Tankar samlas till en dag förryckt. Bara en chimär de ger.

Dock en del av livets mening, för tillvarons verklighet.

Det som vill verka till förening, mellan dunkel realism och formlöshet.

När alla tankar flyktat har sin gång, skingrad i en andens himmelsfärd.

Förnimmer jag en ännu högre sång, predestinerad för en annan värld.

Så vill jag samla dem i digra band, som luntor i ett kartotek.

Och sprida dem till varje land, vagga dem vid strandens böljelek.

En dag skall mina tankar svinna, förintade i ett heligt bål

Förlitande på att hinna fram till evighetens mål

I minnenas värld.

Den sedan läng emotsedda resan med GUBBRÖRAN har avverkats i dag. Trots lite rgnigt väder löpte det ändå väldigt fint.

Sedan vi startat i Björna åkt förbi Hemling gjorde vi ett uppehåll i Berg där Göte Nordmar berättade om en tragisk händelse då en far i armod och förtvivlan högg ihjäl  5 av sina barn. En minnessten är rest efter modern som än i dag kan beskådas på sin plats i Berg. Efter ett besök i Södersel och de där som är i konflikt med Postnord åkte vi till Storborgaren (Barjarn) där Uno Sjöberg guidade oss på ett förnämligt sätt.

Efter fika tog vi oss till Anundsjö förnämliga hembygdsområde. Intressant berättde två initierade från föreningen om olika föremål och byggnader som återspeglar Anundsjö historia. Så till Mellansels folkhögskola där vi serverades lunch.

Sista anhalten på resan var vid Västergundsjö hundcenter. Där berättade  de två företagarna, Dan och Paula Vestman, om sin verksamhet med fårvallning och hundpensionat. De demonstrerade också fårvallning, något som imponerade på oss allesamman. Hundpensionatet som kan ta emot ett tjugotal hundar är mycket frekventerat. En god väldresserad vallhund är en ovärderlig tillgång för skötseln av både får och nötkreatur. Efter ett nostalgiskt fika med "sommarsaft" och en välsmakande kaka bar det i väg hem till Björna. En spännande och intressant dag var till ända.

Trubadurfton.

I kväll var jag tillsammans med Torben, till Björna hembygdsgård och lyssnade på en trubadur, Andreas Nilsson, som tolkade Dan Andersson. Han har nog lagt ner rätt stor möda på att dels sätta melodier till en del av hans texter men också sjunga visor som andra har satt melodi till. Det var ett mycket bra program han framförde. Hans komp på gitarren var väldigt skickligt. En synpunkt man eventuellt kan ha är att melodierna skulle framträtt mera tydligt.

Många av Dan Anderssons texter är tonsatta mycket skickligt och fint. Att inte ta vara på dessa utan i viss mån göra egna tolkningar tycker jag är att bruka mer våld än nöden kräver. Och något sänker kvaliteten.

I övrigt tänker jag inta sängläge för att samla krafter för morgondagens resa med Gubbröran.

Oordning.

Krig. konflikter och oordning präglar vår världsbild. Jag har en känsla att det heller inte kommer att minska i omfattning utan snarare kommer att eskalera till omåttliga former. Sedan Donald Trump blev president i USA har han startat ett handelskrig som just nu i huvudsak är riktat emot Kina. Ett land som jämte just USA är en världsledande ekonomi. Även om det är de båda länderna som är de stora förlorarna så inverkar det också på den övriga världen. Som i alla konflikter av vad slag det vara må är det lätt att spänningen ökar med allt vad det innebär. En upptrappad handelskonflikt har därmed menlig inverkan på hela världsekonomin. Trump slår sig för bröstet och visar på en stark ekonomisk tillväxt. En tillväxt som inte i någon större utsträckning beror på handelsbarriärerna utan mera på att USA för närvarande inte är indraget i några omfattande krigshandlingar. Krig kostar pengar.I krig är också alla förlorare.

Men trots att de allra flesta länders politiska ledning är fullt medvetna om detta ökar bara benägenheten att lösa de flesta konflikter med militära medel. Ibland kan det tyckas vara småsaker som till exempel ett litet landområde som egentligen inte har något reellt värde men som i ett krig innebär förlust av både materiella ting och orsak till oerhört mänskligt lidande. Många konflikter har även etnisk och religiös bakgrund. I Indien till exempel ivrar man för att skapa en ren buddistisk stat vilket begränsar religionsfriheten och går ut över andra religiösa riktningar. Man vill också begränsa pressfriheten vilket är ett direkt hot mot demokratin.

Det som egentligen är det mest sorgliga är att den rådande situationen med krig och konflikter av vitt skilda slag inte kommer att upphöra eller ens minska i omfattning. Således fortsätter krigets vansinne i oförminskad takt med sort mänskligt lidande och enorm materiell förstörelse. Det verkar som mänskligheten inte är kapabel att ens förstå sitt eget bästa.

Ett gammalt minnesmärke.

I dag var jag upp till vår stuga vid Hemsjön. Vandrade på mina knaggliga gubben (gubben har nämligen gubben)  stigen fram. Det var soligt väder och jag satt en stund på altanen och mediterade över det unga par som bosatte sig här uppe vid Hemsjön på våren 1850. I dag är det bara stengrunden kvar efter det boningshus de byggde. De små tegarna Johan Petter Vikberg odlade upp med sin hacka (gräfta) är för länge sedan gömda i den skog som nu helt dominerar området.

Den unga hustrun var knappt fyllda arton år när de etablerade sig här. Fem barn fick de under de femton år som de odlade marken här uppe. Jag hade förmånen att lyssna till berättelser om familjen som traderats genom ett antal generationer. De var tydligen mycket idoga och duktiga. Johan Petter beskrevs som ytterst driven timmerman. Jag har själv sett de timmerstockar han byggde stugan av. Det var ett mästerverk i varje del. Eftersom han tuktade varje timmerstock enbart med sin yxa (han ägde inte en såg)  var det  ett  verk av en skicklig timmerman. Om det är med sanningen överensstämmande vet jag inte det har sagts mig att de rodde över sjön i en båt gjord av en urholkad trädstam.

Det är inte lätt att riktigt tänka sig in i deras strävsamma tillvaro. Men jag har den uppfattningen att de ändå levde sitt liv med stor förnöjsamhet. Genom att torpet låg så högt till, och sjön höll värmen om höstarna, var det möjligt att få kornet att mogna. För de fåtal kreatur de hade var det främst myrarnas starrhö som utgjorde det foder som höll dem vid gott hull. Starrhöet var nämligen ytterst näringsrikt även om det var tämligen grovt och kärvt.

Efter femton år flyttade de som sagt var från torpet och bosatte sig, efter en kort tid i Gideålångviken, nere i Sundsvallstrakten där de blev sågverksarbetare.

I en stilla miljö.

I dag var det filuftsgudstjänst på Linatorpet i Trehörningsjö. En liten mysig vrå av världen som minner om våra förfäders slit. Sammankomsten leddes av vår pastor Lina. En sånggrupp benämnd "I krukmakarens hand" ledde lovsång. Eftersaom det var arrangerat som en så kallad "delameddiggudstjänst" var det många som medverkade.

I samlingen höll också Lina en fin parentation över Laila Eriksson som avlidit. Ännu en värdefull medlem har lämnat vår gemenskap. Frid över hennes minne