Ett gammalt minnesmärke.

I dag var jag upp till vår stuga vid Hemsjön. Vandrade på mina knaggliga gubben (gubben har nämligen gubben)  stigen fram. Det var soligt väder och jag satt en stund på altanen och mediterade över det unga par som bosatte sig här uppe vid Hemsjön på våren 1850. I dag är det bara stengrunden kvar efter det boningshus de byggde. De små tegarna Johan Petter Vikberg odlade upp med sin hacka (gräfta) är för länge sedan gömda i den skog som nu helt dominerar området.

Den unga hustrun var knappt fyllda arton år när de etablerade sig här. Fem barn fick de under de femton år som de odlade marken här uppe. Jag hade förmånen att lyssna till berättelser om familjen som traderats genom ett antal generationer. De var tydligen mycket idoga och duktiga. Johan Petter beskrevs som ytterst driven timmerman. Jag har själv sett de timmerstockar han byggde stugan av. Det var ett mästerverk i varje del. Eftersom han tuktade varje timmerstock enbart med sin yxa (han ägde inte en såg)  var det  ett  verk av en skicklig timmerman. Om det är med sanningen överensstämmande vet jag inte det har sagts mig att de rodde över sjön i en båt gjord av en urholkad trädstam.

Det är inte lätt att riktigt tänka sig in i deras strävsamma tillvaro. Men jag har den uppfattningen att de ändå levde sitt liv med stor förnöjsamhet. Genom att torpet låg så högt till, och sjön höll värmen om höstarna, var det möjligt att få kornet att mogna. För de fåtal kreatur de hade var det främst myrarnas starrhö som utgjorde det foder som höll dem vid gott hull. Starrhöet var nämligen ytterst näringsrikt även om det var tämligen grovt och kärvt.

Efter femton år flyttade de som sagt var från torpet och bosatte sig, efter en kort tid i Gideålångviken, nere i Sundsvallstrakten där de blev sågverksarbetare.