Den snyggaste.

Här vare gran! Här vare gran! Den allra grannaste i hela stan.

I god tid innan julafton var det min pappa Esras uppgift att från skogen hämta en gran som skulle pryda vårt hem under julhelgen. Han var väldigt noga med att söka efter ett stiligt exemplar av Picea abies. Den skulle vara jämn i grenverket, den skulle ha jämna gröna barr, den skulle vara rak i stammen och vara av lämplig storlek. Pappa Esra var noga med att grenarna skulle vara jämna Om det till äventyrs fattades en gren någonstans borrade han ett litet hål i stammen och satte dit en gren med lämplig storlek. 

Tidigt julaftons morgon bars granen in och då var det vårt uppdrag att klä den med olika prydnadssaker. Glitter, glaskulor, figurer och speciella julgranskarameller inslagna i färggrant papper. I ock med att granen var klädd var julförberedelserna klara och firandet kunde börja. Då var det JUL.

Rätt ofta under var barndom firades julen hos farfar och farmor i Mattarbodum. Många minnen finns kvar från barndomens jular trots det nu är så länge sedan. Jag har ännu efter så många år många minnen från min farmor. Särskilt hennes ögon som strålande av vänlighet återgav hennes blida väsen. Det syntes att hon var stolt över sina barnbarn. Det berodde nog på att vi var de första efter som vår pappa Esra var äldst. Farfar minns jag som en riktig "Lundbergare" med egenskaper som både humor och klurighet. Farfar ägde även genuin musikalitet och behärskade många olika instrument. Sången och musiken var en stor och betydande del av hans tillvaro.

Jag måste även berätta hur det gick med pappa Esras "fuskgrenar" i granen. Över själva juldagarna var de helt gröna och fina och fullbordade därmed det goda helhetsintrycket. Men det gick inte förrän en bit in på mellandagarna så började de förlora sin forna glans. Bruna och barriga bidrog de till att den propra granen inte var så proper längre.

Det ger mig anledning att något lite filosofera över vårt liv. Det är betydelsefullt att vi som människor är väl fästa och rotade i en god och fast släktgemenskap. Att utveckla ett gott och fast förhållande till våra nära och kära som kan medverka till att vi danas till harmoniska personer. Rotlöshet och utanförskap i en destruktiv uppväxtmiljö har genom åren visat sig vara anledning till att många är predestinerade för en miserabel tillvaro.

Då´n Nesse skull köp julklappa.

Sä härn före jul äre alltin e´sjå då man ska köp julklappa. Sä na daga före jul tog en Nesse buss´n te stan för å göra bort e dänn bestyre. At kälinga köften e förklästyg. Han löckes fo tag i n´stuvbit för tålvåfemti. At pajken varn på´n sekendhändaffär å hannele n´modelljärnväg söm han feck för tjufem kroner. I samma veva köft´n n docke at lilljänta för fem kroner. Dä varn stoern sprecke på huvve, men han tänkte at dä gå fell å laga.

At säg sjalv varn på Jula å köften såg för tvååharttus´n. Då fecke´n n´skruvdragar inpå. Fast han hadde fyre stycken förut. Han tänkte att dä könn vara bra å ha.

Då han hadde gjort e dänn bestyra då hadde nä gått n bra langen stann sä han känntes säg hongren. Sä han gatt sök säg dell na matställe. Då han komma innaför döra varen tavle söm tala öm va dam hadde för mat n´dänn dan. Men dä va sä mange orla söm han int begrep. Alacarté, Snitzel, Pommes frittes, Pastagratin, File speziale å Chiabatta, Men Grörnsakssöppa, Ärtsöppa å Köttsöppa dä vissten va dä va. Sä han beställde en tallrik köttsöppa, betala å sätte säg vä nä borl. Ättern stann kömmen dellbaks vän dän söppa å sa "Ä hänne kan jäg in äta". Dä varn snälln jänte dä´va disken sä han feck en nyen tallrik söppe. Men ättern stann var samma sak. "Nä hänne kan jäg int äta. Då de hadde hänt tri ganger va jänta tjvungen å fråga va de va för fel på söppa? Jo sa´n; "Jäg ha int fott nan ski". 

En finare dam söm såt breddavä å faljte ne dån spektakele tyjte de va sä lustet sä hon frata dell å skratte sä mjalka söm hon hadde ti môern sprutte en langen väg. De titte´n Nesse på na å sa: "Ha du seperatorn igång"?

De ble i alla fall´n finen julaftarn. Glaest varn nog en Nesse för på a´an dan varn tvunget prove skruvdragarn. Å dä geck bara söm hejsan!

Längtan till ljuset.

Så här dagarna före jul känns avsaknaden av ljuset rätt betungande. Vi är ändå rätt beroende av ljuset omkring oss. En längtan finns då i våra hjärtan efter midvintersolståndet, då det vänder och åter går mot ljusare tider. Vädret har också varit så grått och disigt att det har bara ökat vår trånad efter ljuset. Som en liten tröst får  vi tänka på att snart är det julhelg då vi får uppleva några dagar av frid och ro vid tända ljus.

De som inte har förmånen att njuta av pensionärslivet utan träget går till arbetet varje dag får, vad jag kan förstå, den kommande julen en rätt lång sammanhängande ledighet. Har jag räknat rätt blir det en dryg veckas ledighet om fredagen i julveckan kan räknas son "klämdag".

Jag bifogar en dikt jag skrivit någon gång som heter;

Barmarksvinter.

Nejden höljs i dis och dimma som breder ut sig likt ett flor.

Mörkt i tidig morgontimma, så in i Norden där jag bor.

Ingen stjärna syns i molnigt land, inget månsken i var vrå.

Bara kolsvart mörker efterhand som domineras av det grå.

Kort är dagen, dunkelt grått är ljuset, disig skymning dagen lång.

Allt är frostigt och förfruset, långt till kvittrig fågelsång.

Ock saknar jag den vita driva som lyset upp i berg och lid.

Saknar också månens skiva som ger oss tröst i juletid.

Men ändå vill vi hylla livet, som vi lever varje dag.

Det som allom blir oss givet med ett skimrande behag.

Särimners hädanfärd.

I god tid före jul konstaterade min ömma moder att nu var julgrisen slaktfärdig. Det fastställdes på hennes eget lilla vis. Hon hade nämligen en repstump som på en viss längd var försedd med en knut som hon anbringade hon runt grisen alldeles bakom grisens framben. När Särimner växt så att omfånget på mätstället hade nått fram till knutpunkten hade den uppnått rätt slaktvikt.

Tidigt slaktdagen redan innan vår farfar Johan Lundberg anlänt på sin lättviktare Y 96, skulle man börja värma skållvattnet i skållkaret så att det var till reds och med rätt temperatur. Det skulle nämligen vara exakt 77 grader varmt. Varken mer eller mindre. Då var det nämligen skållhett.

Vår farfar hade sitt eget sätt att genomföra slakten. Ett stillsamt besök i stian för att känna på grisens pannben varefter han valde en patron till geväret som han sköt grisen med. Han laddade nämligen själv sina patroner med anpassad laddning för att exakt bedövning. När slakten var över och grovstyckad skulle kulan befinna sig på ett visst ställe.

Det var vårt uppdrag som småpojkar att "röra i blon" när den tappades. Jag minns att det var något som jag ogillade.

Därefter skulle grisen skållas, vilket innebar att svålen rensades från allt hår och föroreningar. Farfar var väldigt noga. Han hade till och med en rakkniv med sig och rakade bort allt borst kring hovarna och på diverse andras ställen.

Därefter följde urtagning av inkråmet och grovstyckning. 

Eftersom farfar var pensionär kunde han stanna kvar en lång stund. Jag minns också att det var tradition att mor Signe

lagade blodpalt med kroppsvätskan från den nyslaktade familjemedlemmen. Vi åt och lät oss väl smaka.

Jag bifogar en dikt som heter

Julgrisens memoarer.

Jag föddes en gång med en stor syskonskara,

min moder som skötte oss var en riktig gris.

Stor ömhet och omsorg fick jag erfara,

vi mådde so svin på alla sätt och vis.

Så småningom fick jag en egen tjusig stia.

den blev min boning på denna fagra jord.

Med toa och ställe där jag kunde mig klia.

Varje dag fick jag gå till rikligt dukat bord.

Jag fick mjöl och potatis och svinaktg målla.

Det var för en gris en stärkande diet.

Jag tänkte att det kommer inte att hålla,

det finns uppenbar risk att jag blir allt för fet.

En profet kom och ställde en underlig fråga,

tror du min vän på ett liv efter jul?

Sådana tankar kunde alls inte mig plåga,

jag leve ju som prins i mitt grevliga sju.

Där hade jag min boning i världarnas vimmel

mitt liv skulle vara en lång evighet..

Att tänka på tvärstopp och grisarnas himmel

var långt från misär och svårmodighet.

Men en grådaskig dag i decembertid

allting blev plötsligt tämligen svart.

Jag begrep ingenting men fick ändå frid.

Det var ett hastigt slut på en sån lyckosam tid.

Men skinka rullader och smaklig sylt

på julbordet bidrog jag svinaktigt med.

Jag var ändå en rätt nyttosam gylta

även om det fasligt i skinnet sved. 

Förjulsvinter.

Förr i tiden tycks det har varit rejälare förjulsvintrar med både snö och kyla. Just nu har vi inte så mycket av det. I dag har det vari upp till cirka sex grader varmt. Just nu i skrivande stund visar termometern tre plusgrader. Men enligt prognosen skall det bli kyligare till nästa vecka. Då kan det bränna till med skapligt kylslaget.

Den varma utetemperaturen betyder att det inte är lika ansträngande vad gäller uppvärmningen.Och det är ju en fördel.

Temperaturen den är som den är.

regn och snö likaså

De vållar oss inte så stora besvär

det kan ni  med lätthet förstå.

Fornot: MODO torskade mot Västervik.

Ingenting i förskott.

Trots att julen är en helg präglad av tradition, var förr i tiden annorlunda. Nu börjar butikerna redan i tidiga november att exponera sina julsaker. Som regel var andra söndagen i december så kallad skyltsöndag då det var fritt fram för affärerna att exponera sig inför julen. De var samtidigt en högtid för alla barn som kunde gotta sig åt alla granna leksaker som visades.

Likaledes var det med själva festandet. Fastän det slaktades, kokades, stektes, syltades och inkonserverades under många hektiska dagar i december blev det ingen jul förrän julafton.

Annadagen den 9 december skulle av tradition lutfisken läggas i blöt. Proceduren från det man lägger fisken i blöt till dess att man har den på matbordet tar över två veckor. Den torkade fisken läggs i blöt i fem sex dygn, i kallt vatten som byts varje dag. Den vattenmättade fisken läggs därefter några dygn i nytt vatten tillsammans med lut. Luten som används är en vattenlösning av soda och släkt kalk. Därefter avlutas fisken fem sex dygn i kallt vatten som åter byts varje dag. Då kan man göra ett provkok. Behåller fisken sin vita fina konsistens är den helt avlutad. Om så inte är fallet får fisken en egenartad genomskinlig lite dallrande konsistens.

Numera köper man fisken färdiglutad och slipper då denna lite invecklade procedur. Sedan många år tillbaka var det alltid tradition i vår familj att äta lutfisk första advent. Lutfisk var nämligen inte någon maträtt som endast hörde julen till. 

Jukklappsrim

Det är kanske lite tidigt men det kan å andra sidan vara bra att ta till då det är dags.

Vantar/Handskar.

Emellanåt det kanske händer,att du blir kall om dina händer,

och du frostig kyla känner. Dessa blir då dina vänner.

Luva/Mössa.

Om du blir frusen kall om knoppen då genast lider hela kroppen

Denna klappen kan då vara räddningen från denna fara.

BH.

Dessa kupor brukar vara klassade som onämnbara

Ändå bidrar denna klapp till upplyftande pusch up

Skiftnyckel

Om du går omkring och gruvar dig för att lossa gamla skruvar.

Då denna klassiska mojäng lättsamt tacklar varje gäng.

Ringnycklar.

Dessa ting de är de ting som i änden har en ring.

Då blir du mera glad än butter när du kan lossa vresig mutter.

Dammsugare.

Denna klappen kan med måtta tackla varje dammig råtta.

Brödrost.

Med denna klapp du fram kan kalla en lagom läcker rostig fralla.

Med hjälp av detta spröda bröd du sedan lider ingen nöd.

Vinterjacka.

I narig vind, i frost och kyla kan du med denna varm dig skyla.

Skidor/stavar.

Med dessa tingestar du får, väldig fart i vintrigt spår.

Kanske du rekordet slår som du har åtrått många år.

Pannlampa.

Denna klapp kan med sitt ljus leda dig i mörklagt hus.

Läsplatta.

Om du än läser som en kratta. Med denna klapp du lätt kan fatta.

alla budskap som är satta att förmedlas via platta.

Det kanske blir flera sedan.

Intryck från en adventssöndag.

I dag var det första adventssöndagen inför den kommande julhelgen. Under natten hade det snöat en del fast de lovat uppehåll. Det föranledde mig att ta fram snöslungan för första gången den här vintern.

Adventsgudstjänsten i kyrkan gick i traditionell ordning. De vanliga adventssångerna med tonvikt på Hosianna (rädda oss) sjöngs både unisont och med SÅNGARNA. Vår pastor Lina Stav predikade med sin vanliga eldighet och förklarade adventstidens texter stadigt förankrade i Bibeln.

Den del av församlingen som verkar i Trehörningsjö bjuder av tradition, under  eftermiddagen första advent, bygdens folk till festlighet i sin kyrka. Vid mitt besök blev jag imponerad av att så många kom till festligheterna. Det var främst barnfamiljer så det bara kryllade av småttingar. Skall man döma av antalet barnfamiljer kan Trehörningsjö gå mot en ljus framtid.

En liten incident kan belysa vilken omsorg vår pastor Lina har om sina medlemmar. Jag hade tydligen vid konfrontation med min vedpanna råkat bli "befläckad". Eftersom Lina är mån om att ha obefläckade medlemmar i sin församling så verkställde hon en hastig och effektiv "make up", varefter jag inte behövde vara "sotis" längre. Tänk vilka olika uppgifter en pastor kan ha.

Första adventssöndagen avslutades lite snöpligt eftersom MODO nollade än en gång och då mot Karlskoga som vann med 7 -0.

Vår pastor Lina Stav.