Året som gått.

Det år som vi snart lägger bakom oss har varit annorlunda på många vis. En gemenskap som det fanns förhoppningar om att den skulle vara ännu några år bröts helt plötsligt. En dag i februari fanns min älskade Siv helt plötsligt inte längre i livet. Även om hon den sista tiden alltmer förlorade många av sina livsfunktioner som gradvis bröt ner hennes kropp hoppades jag naturligtvis in i det sista att att livet skulle segra. Nu blev det inte så utan när hon lugnt och stilla gick in i en annorlunda tillvaro blev det till befrielse. En vecka före sin åttiotredje födelsedag kom således befrielsen.

För mig blev det en helt annorlunda tillvaro som till att börja med var helt chockartad. Levde som i en bubbla av ensamhet och uppgivenhet. En domning som var svår att hantera. Men tiden och tillvaron stannade inte upp och ensamlivet visade sig med tiden vara hanterbart. Beredskapen inför förändringar måste alltid finnas till hands för att kunna upparbeta den kraft som erfordras för att gå vidare i livet. Det har säkert de flesta människor ställts inför någon gång i livet.

Visst såg vi fram emot kommande midsommar då vi skulle fira sextioårsminnet av vår bröllopsdag. Nu blev det inte så vilket man kan ta som ett bevis på att man får inte alltid sim man önskar här i livet. Att böja sig för omständigheterna är något tillhör livets läxa. Även min nittioårsdag den tolfte juli hade vi önskat fira tillsammans. Nu blev den ändå ett fint minne tack vare så många anhöriga och goda vänner som visade den omtankens briljans som kännetecknar en gudomlig vänskap. Det stärkte nog mig inför kommande ensamma dagar.

Jag minns att jag under nittiotalet funderade om jag skulle få uppleva millennieskiftet. Min bror Gösta hade då fått sluta sina jordiska dagar omkring sjuttio år gammal. Nu, vid kommande årsskifte går vi in i millenniets andra decennium med vad det innebär av osedda dagar. Ett decennium som likt andra kommer att bjuda på varierande skeenden, både sorgliga och trivsamma. Med det får vi leva i nuet och ta varje dag som en möjlighet att göra något bra och utvecklande av.

En dikt ur hjärtat tillägnar jag er.

Tvåsamhet och ensamhet

Tvåsamhet är en del v livet.

som ger styrka kraft och ro.

Något som man tar för givet,

som gemenskap i ett tryggat bo.

När det så brister vårt starka band,

och tårar skymmer mina ögons ljus.

Din ande flytt till livets land

och tystnad råder i mitt hus.

Då tvåsamhetens bytts mot ensamheten.

en makaber livsförändring sker.

Ofriheten blir en del av intigheten,

som inget verkligt liv åt livet ger.

Då är det angelägen tid att repa mod,

att låta tiden ha sin gång.

Ty livet är att liknas vid en flod,

vars brus är som en mäktig sång.

Den går ej att stävja i sitt lopp,

dess själ är djärv och oförvägen.

Men den viskar om ett saligt hopp,

som hjälper oss en bit på vägen.

Så finns en mening lagd i varje dag,

som styrker inför ensamheten,

om en vila uti Guds behag,

som är en del av evigheten.