Årsven.

Sä hänne före jul vare allten növändet å fara at skogs å hagge årsven. På se vis varn Fingal öm dagarn däri skogen för å ställ säg på ven för näste vinter. Han hadde märra vä säg å dorninga å då han hadde roste dell el lämplet lass sä kôrlen hemme dippå veabacken. Ôm han va iväg strax före de vorte ljust å va nalta geren sä hann en hagge o fo hem två lass över dan. Dä va ju sä jämarns kort daga n´hän tin.

I jarns då de hadde vorte ljusst å han skull iväg sä hadde ne snöge. Men han sela på na Docka å for iväg. Kömmen ditti skogen sä vare opplegan sä ini tjyvens. Sä fort han rörde vä nä tre sä komme ne´en skrälldus vä snö. De va int langen stann förn rorna va sjublôt borti alln surnö söm kömme. Dänn dan bleve bara ett lass.

Dä va marnômt å fo hem ven i go ti på vintern. Frampå nyåre vare dellå såge klabba å klyve damm. Då´int n´Fingal hadde nan veklyv sä vare å ta at öxa. De va lättare å klyve damm då damm va frössen. Då sprätte damm itu hur geschvint söm helst.

Dä va rakt növändet å ha myssje ve däri vealire ôm de skull bli en rektenen kallvinter. Järnspissn däri köke å kakelogn däri kammarn velle ha bra mytje ve då de va en tjufem tretti grader kallt. Ändå könne ne vara is´n på vattehinken däva farstedöra på mararn.

Ättersöm dam hadde slakte julgris´n å stôke ônna han sä såg en Fingal fram mot julhalga vä gomatn å alle annere fröjder.