Den snyggaste.

Här vare gran! Här vare gran! Den allra grannaste i hela stan.

I god tid innan julafton var det min pappa Esras uppgift att från skogen hämta en gran som skulle pryda vårt hem under julhelgen. Han var väldigt noga med att söka efter ett stiligt exemplar av Picea abies. Den skulle vara jämn i grenverket, den skulle ha jämna gröna barr, den skulle vara rak i stammen och vara av lämplig storlek. Pappa Esra var noga med att grenarna skulle vara jämna Om det till äventyrs fattades en gren någonstans borrade han ett litet hål i stammen och satte dit en gren med lämplig storlek. 

Tidigt julaftons morgon bars granen in och då var det vårt uppdrag att klä den med olika prydnadssaker. Glitter, glaskulor, figurer och speciella julgranskarameller inslagna i färggrant papper. I ock med att granen var klädd var julförberedelserna klara och firandet kunde börja. Då var det JUL.

Rätt ofta under var barndom firades julen hos farfar och farmor i Mattarbodum. Många minnen finns kvar från barndomens jular trots det nu är så länge sedan. Jag har ännu efter så många år många minnen från min farmor. Särskilt hennes ögon som strålande av vänlighet återgav hennes blida väsen. Det syntes att hon var stolt över sina barnbarn. Det berodde nog på att vi var de första efter som vår pappa Esra var äldst. Farfar minns jag som en riktig "Lundbergare" med egenskaper som både humor och klurighet. Farfar ägde även genuin musikalitet och behärskade många olika instrument. Sången och musiken var en stor och betydande del av hans tillvaro.

Jag måste även berätta hur det gick med pappa Esras "fuskgrenar" i granen. Över själva juldagarna var de helt gröna och fina och fullbordade därmed det goda helhetsintrycket. Men det gick inte förrän en bit in på mellandagarna så började de förlora sin forna glans. Bruna och barriga bidrog de till att den propra granen inte var så proper längre.

Det ger mig anledning att något lite filosofera över vårt liv. Det är betydelsefullt att vi som människor är väl fästa och rotade i en god och fast släktgemenskap. Att utveckla ett gott och fast förhållande till våra nära och kära som kan medverka till att vi danas till harmoniska personer. Rotlöshet och utanförskap i en destruktiv uppväxtmiljö har genom åren visat sig vara anledning till att många är predestinerade för en miserabel tillvaro.