Längtan till ljuset.

Så här dagarna före jul känns avsaknaden av ljuset rätt betungande. Vi är ändå rätt beroende av ljuset omkring oss. En längtan finns då i våra hjärtan efter midvintersolståndet, då det vänder och åter går mot ljusare tider. Vädret har också varit så grått och disigt att det har bara ökat vår trånad efter ljuset. Som en liten tröst får  vi tänka på att snart är det julhelg då vi får uppleva några dagar av frid och ro vid tända ljus.

De som inte har förmånen att njuta av pensionärslivet utan träget går till arbetet varje dag får, vad jag kan förstå, den kommande julen en rätt lång sammanhängande ledighet. Har jag räknat rätt blir det en dryg veckas ledighet om fredagen i julveckan kan räknas son "klämdag".

Jag bifogar en dikt jag skrivit någon gång som heter;

Barmarksvinter.

Nejden höljs i dis och dimma som breder ut sig likt ett flor.

Mörkt i tidig morgontimma, så in i Norden där jag bor.

Ingen stjärna syns i molnigt land, inget månsken i var vrå.

Bara kolsvart mörker efterhand som domineras av det grå.

Kort är dagen, dunkelt grått är ljuset, disig skymning dagen lång.

Allt är frostigt och förfruset, långt till kvittrig fågelsång.

Ock saknar jag den vita driva som lyset upp i berg och lid.

Saknar också månens skiva som ger oss tröst i juletid.

Men ändå vill vi hylla livet, som vi lever varje dag.

Det som allom blir oss givet med ett skimrande behag.