Särimners hädanfärd.

I god tid före jul konstaterade min ömma moder att nu var julgrisen slaktfärdig. Det fastställdes på hennes eget lilla vis. Hon hade nämligen en repstump som på en viss längd var försedd med en knut som hon anbringade hon runt grisen alldeles bakom grisens framben. När Särimner växt så att omfånget på mätstället hade nått fram till knutpunkten hade den uppnått rätt slaktvikt.

Tidigt slaktdagen redan innan vår farfar Johan Lundberg anlänt på sin lättviktare Y 96, skulle man börja värma skållvattnet i skållkaret så att det var till reds och med rätt temperatur. Det skulle nämligen vara exakt 77 grader varmt. Varken mer eller mindre. Då var det nämligen skållhett.

Vår farfar hade sitt eget sätt att genomföra slakten. Ett stillsamt besök i stian för att känna på grisens pannben varefter han valde en patron till geväret som han sköt grisen med. Han laddade nämligen själv sina patroner med anpassad laddning för att exakt bedövning. När slakten var över och grovstyckad skulle kulan befinna sig på ett visst ställe.

Det var vårt uppdrag som småpojkar att "röra i blon" när den tappades. Jag minns att det var något som jag ogillade.

Därefter skulle grisen skållas, vilket innebar att svålen rensades från allt hår och föroreningar. Farfar var väldigt noga. Han hade till och med en rakkniv med sig och rakade bort allt borst kring hovarna och på diverse andras ställen.

Därefter följde urtagning av inkråmet och grovstyckning. 

Eftersom farfar var pensionär kunde han stanna kvar en lång stund. Jag minns också att det var tradition att mor Signe

lagade blodpalt med kroppsvätskan från den nyslaktade familjemedlemmen. Vi åt och lät oss väl smaka.

Jag bifogar en dikt som heter

Julgrisens memoarer.

Jag föddes en gång med en stor syskonskara,

min moder som skötte oss var en riktig gris.

Stor ömhet och omsorg fick jag erfara,

vi mådde so svin på alla sätt och vis.

Så småningom fick jag en egen tjusig stia.

den blev min boning på denna fagra jord.

Med toa och ställe där jag kunde mig klia.

Varje dag fick jag gå till rikligt dukat bord.

Jag fick mjöl och potatis och svinaktg målla.

Det var för en gris en stärkande diet.

Jag tänkte att det kommer inte att hålla,

det finns uppenbar risk att jag blir allt för fet.

En profet kom och ställde en underlig fråga,

tror du min vän på ett liv efter jul?

Sådana tankar kunde alls inte mig plåga,

jag leve ju som prins i mitt grevliga sju.

Där hade jag min boning i världarnas vimmel

mitt liv skulle vara en lång evighet..

Att tänka på tvärstopp och grisarnas himmel

var långt från misär och svårmodighet.

Men en grådaskig dag i decembertid

allting blev plötsligt tämligen svart.

Jag begrep ingenting men fick ändå frid.

Det var ett hastigt slut på en sån lyckosam tid.

Men skinka rullader och smaklig sylt

på julbordet bidrog jag svinaktigt med.

Jag var ändå en rätt nyttosam gylta

även om det fasligt i skinnet sved.