Blåblodig blogg

Att skriva en blogg fordrar en viss idérikedom. Till exempel ett genialt uppslag till en text. En text som inte bara skall ha ett förnuftigt innehåll, den skall också kunna fånga läsarens intresse av sådan grad att den finner det meningsfullt att ta del av dess innehåll. Då är det naturligtvis upp till skribenten att vara så pass tjänstaktig och tillmötesgående, man kan säga smart, vid framställande av den mer eller mindre famösa texten, att ovanstående förhållande verkligen kommer till stånd. Varje intelligent person förväntar sig nämligen att vid genomläsning av en sådan ordkombination, få en läsupplevelse av sådan dignitet att ett förnuftsmässigt välbefinnande kommer till stånd. Helst ett välbefinnande som gränsar till det ofantliga. Ett tillstånd närmast lika som att befinna sig  mitt i orkanens öga.

Då är det naturligtvis upp till förmedlaren av det infama budskapet att vara så pass på hugget att det verkligen blir något av det hela. Annars är det förstås stor risk att hela ordförmedlingsprocessen visar sig vara av en så undermålig karaktär att den befinnes helt förkastlig. Infinner sig ett sådant tillstånd är det skriande behov av att skribenten endera skärper sig eller upphör med sin verksamhet. Det har nämligen genom omfattande forskning konstaterats ge omfattande menlig inverkan på läsekretsens sociala och mentala hälsa med ett sådant dravel. Att syssla med ett sådant varkenellerpersektiv är således närmast katastrof för varje ansvarsfullt arbetande ordvrängare. För att inte tala om de förödande konsekvenser det har för varje seriös budskapsmottagare.

Kontentan av det hela blir så att den blogg jag skrivit i kväll endast är att liknas vid ett kopiöst ordvrängeri som endast varit till nytta för en mer eller mindre idéstrandsatt bloggskrivare.

Gonatt och gomorron.