I allhelgonatid

Efter en vecka full av aktiviteter av alla de slag är det nu åter lugnt. Upplevt lite av rekyl i dag så till vida att jag inte kommit mig för att ägna mig åt så mycken "nyttig" verksamhet. Deltog i Gubbrörans sammankomst under dagen. Tittade även på TV-pucken där Ångermanland var nära att spöa Stockholm Nord. Tyvärr torskade dom i förlängningen. Men samtidigt kändes det skönt med en liten "slödag". I morgon är en ny dag med nya möjligheter. Det är en ordning jag är mycket tacksam för.

Läste vårt veckoblad, Tidningen 7, där de i veckans nummer hade ett avsnitt som handlade om döden. Ett tema som inte är så frekvent i dagens media. Det var en hel del fina artiklar om sådana som sörjer och  saknar en kär anförvant men som ändå kunnat anpassa sig till ett annorlunda liv. Jag har skrivit det rätt ofta i olika sammanhang och jag skriver det igen. Oavsett vilka traumatiska skeenden som inträffar går livet oavbrutet vidare. Då gäller det att kunna foga sig i en  annorlunda verklighet. Göra det allra bästa av situationen och leva vidare.

Kommande helg är det Allhelgonahelg då det är tradition att de som gått före oss får ta del av vår omtanke. Att tända ett ljus i höstmörkret är därvid en ringa gärd. För ett antal år sedan var jag vid vårt fritidshus vid Hemsjön. I  allhelgonakvällen hörde jag kyrkklockorna ända ifrån Björna kyrka. Det var väl en himmelens vind som förde ljudet så långt. Då fick jag inspiration till följande dikt.

Tankar vid en klockas klang.

Långt i fjärran hörde jag klockornas ljud,

genom hädangångnas ande, en hälsning från vår Gud.

De vill höja sin röst i allhelgonatid.

för att ge oss ett budskap om stillhet och frid.

Så minns vi de alla som gått före oss, 

bland myller av mänskor, de var blott ett bloss.

Men vår Herre och mästare ger oss ett bud,

alla som lämnat var älskad av Gud.

Så var de blott flarn på tidens hav,

vid en evig sekund blev de bäddad i grav.

Men de lever bland oss med de minnen de gett,

till tröst uti saknaden har Gud så berett.

Så lever vi blott med den styrka Gud ger,

ty han med sin omsorg till den sörjande ser.

Han ger oss förtröstan, tro och hopp,

till dess också vi fullbordat vårt lopp.