Gömd men inte glömd.

Jag fann av en händelse i mina digitala gömmor en dikt som jag nog skrivit för länge sedan. Den handlar om livet med hänvisning till oktober och höst. Och om något som tar slut en gång.

I höstlig tid.

I oktober, en mulen höstlig dag,

med snö och rusk som öser ner.

En dag jag ändå ser med välbehag

ty den en dimension åt livet ger.

Då vill jag gotta mig vid brasans sken,

en trivsam stund vid eldens ljus.

Skymningsljusets helgd så mjuk och len,

ger åt själen ro, och värme i mitt hus.

Brasans eld den är som själva livet,

den föds och lever, slocknar sedan ut.

I dess sken förgängelse står skrivet,

och minner mig om detta livets slut.

Men vi skall endast leva i vår nutid,

vår stund  på jorden är en gåva ifrån Gud.

Att långsamt närma sig den underfulla frid

som ger åt själen trygghet. Vila i hans bud.

En del av livets hemlighet oss gives,

när elden falnar, glöden brinner ut.

Livets lag med svarta kolen skrives,

om en frid som endast hoppet ger.

Så återstår blott kol och aska redan,

för tidens vind den hastigt  föres bort.

Endast vind, en il, det finnes sedan,

ty livets höst den finns där inom kort.

Må vi betänka hur vårt levnadsöde,

ter sig i ett vidgat perspektiv.

I sitt sammanhang, med livets flöde

ett dunkelt spel emellan död och liv.

Vi kan då finna trygghet, ro och hopp,

i livets eld som en gång slocknar ut.

När en gång, fullbordats har vårt levnadslopp,

vi somnar rofullt in vid tidens slut.