Ett skolminne.

Jag tycker det är förunderligt och konstigt men nu och då dyker olika minnen upp i huvudet. Rent spontant. Härförleden erinrande jag mig en särskild händelse från skoltiden. Det var nog från ett av de högre klasserna för det var ett rätt avancerat ämne. Det handlar nämligen om uppsatsskrivning, som för många var en ren plåga. Deras förmåga att behandla svenskan var inte så väl utvecklad  alla gånger. Många elevers föreställningsvärld var ofta också rätt begränsad.

Med denna händelse som underlag har jag skrivit en liten dikt som jag kallat Människovärde.

Så här lyder den.

Människovärde

Det skull bli uppsastsskrivninga i skola

Magistern hadde bestämt va de skull hannel öm.

Människovärde

Eivors uppsatsn va på nie sider

Meningar i sirliga svängar och raka rader.

Väl behandlat. Int´n plump-.

N´Gustav såt däri bänken å va alldeles utkömmen.

Hadde magistern nan gang tala om människovärde?

Han könn i´nt minnes.

Å´n Gustav skrev:

Magistern gett förlåt mäg, men jeg ä totalt värdelös på ne hänne.

Jäg vell bara kräkes, men de finns int na kräkes bårti

Dä ä tomt däri magan. Å tom däri huvve.

Förlåt Förlåt.

Ätte na daga sä stog magistern hos n´Gustav

Han dängte skrivboka hans ditti bänken,

å röt sä dä hördes över hele skolsaln:

UNDERKÄNT

Sen gav han  n´Gustav e slag över skaaln sä han  åkte neri gölve.

Han grinnte hele vägen hem från skola.

Jäkla månniskovärde!