Eftertanke.

Ett nytt år

Det är något ständigt återkommande inför varje nytt år. Man kommer då gärna att tänka på vad som eventuellt kommer att hända under det år som ligger likt ett oskrivet blad inför kommande osedda dagar. Något som man kanske skulle ställas inför allt framtida dunkel.

Jag minns när jag mot slutet ac 1990-talet såg fram emot ett kommande millennieskifte. Frågan jag då ställdes inför var de om jag någonsin skulle få uppleva det nya århundradet. Och nu är jag inne i dess tredje tiennium. Ett prov på hur lite vi egentligen vet om vår framtida tillvaro.

Men icke förty,

Jag kan ändå inte undgå att ibland låta mina tankar och funderingar kretsa ring dessa frågor. Sett ifrån ett vidare tidsperspektiv är vårt varande här en ynka liten parentes i tiden. ett flygande flarn på tidernas hav. Men ändå inte utan mening och substans. Det är även av stort värde hur vi formar vår tillvaro. Den är ju en del av det världssamfundet.

En dikt jag fann i mitt digra arkiv får fullborda dessa tankar.

Den heter

Tankar vid årets början.

Vad har jag gjort av den tid som gått

Den tid som av nåd jag fått,

den jag lyckligt rönt.

Det har ju varit här min lott

att ständigt njuta livets gott

och prisa det som skönt.

Då. vid eftertankens dag,

många dunkla ting har jag

som rör mitt sinne.

Ting av mångahanda slag

och som ständigt överlag

samlats i mitt minne.

Men att finna tidens under

i dessa minnesvärda stunder

är en konstig visa

Det är en ruelse varunder

eftertankens alla funder

jag ej här kan prisa.

Ty livet är den tid som rår,

att väl förvalta den vi får,

som uppgift att beakta.

Dag från dag ifrån oss går

som lämnar många djupa spår

en sanning vi skall akta.

Men det finns ännu tid att tänka.

Eftertankens silversked kan blänka

över varje dag.

För att framtidstro oss skänka.

Samt våra dagar sammanlänka

till ett liv med välbehag.

Ser fram emot 2022

Till alla kära bloggdiggare.

Nu har vi tillsammans lagt ännu ett Bloggår bakom oss. Det har varit ett något annorlunda år som präglats till stor del av det annorlunda livet med farsoten som härjat. Allra först drabbades vi av viruset Covid 19 som sedan uppträdde i skepnad av Deltavarianten. Som sedan muterade än en gång och uppstod i skepnad av OMIKRON.

Det kan om det vill sig illa, innbära att vi även under det kommande året får se våra liv präglas av det envetna smittspridandet.

Men vi är optimister och ser ändå fram emot ett:

                 GOTT NYTT ÅR

Morkullevägen.

Väderläget.

Jag vill beskriva det rådande väderläget som relativt normalt vinterväder. Efter en rätt kylig period omkring juldagarna har temperaturen hållit sig vid två tre grader minus. Av och till har det snöat . Men inte i några stora mängder. Jag har i viss mån uppskattat snöfallen eftersom de bidragit till att det blivit lättare att ta sig fram med sparken.

Fram emot årsskiftet kan det bli lite kyligare och även ytterligare något snöfall. Det känns tillfredsställande att veta att nu blir de ljusa dagarna allt längre och det går mot ljusare tider. Kanske får jag uppleva ännu en vår och sommar.

Pandemiläget.

Det verkar svårt att bli av med coronan. Även om den nya mutationen OMIKRON inte har fått någon större spridning i vårt område vållar den ändå bekymmer. I rapport i kväll nämnde de att Sundvalls sjukhus gått upp i stabsläge. Mest på grund av hög sjukfrånvaro bland personalen

Ökad smittspridning runt om i landet har orsakat att ytterligare hårda restriktioner har införts. Egentligen griper det inte in så mycket i min livsföring. Men jag är givetvis noga att följa de råd som ges.

Men frågan man ställer sig är: När skall det bli något slut på detta elände. Man prognostiserar en markant ökning under januari och februari.

Tillvaron.

Annars går livet här på Morkullevägen i tämligen invanda spår. Jag har funnit mig tillrätta i lägenhet och skapat en dygnsrytm som är rätt tillfredsställande. Jag försöker att i möjligaste mån träna både socialt och fysiskt. Mina ben tränar jag dagligen genom långa promenader och dessutom odlar jag en god gemenskap genom att ofta sammanträffa med alla mina bekanta.

Jag hade sett fram emot att följa småkronorna i Junior-VM men det blev ju inställt på grund av smittade spelare. Tyvärr var det ingenting man kunde påverka så det är bara att gilla läget.

På grund av pandemin.

Teåkigt nog har det smittsamma Coronaviruset konstaterats i ett artal lag i Junior-VM. Det är anledningen till att man har beslutat att avbryta hela turneringen. Även om det är ett tråkigt besked för alla som intresserat har följt matcherna ser jag det som ett nödvändigt beslut. Det har varit omöjligt att skapa rättvisa förutsättningar om bara en viss dela av matcherna har kunnat genomföras.

Det betyder i realiteten att jag inte har anledning att vara uppe en del nätter utan kan sova lugnt.

Av den anledningen bifogar jag en delvis nyskriven dikt jag har kallat

Nattaro

För natten jag redan utvalt

ett nog så paradoxalt

sängläge, helt vertikalt.

Det jag ser som något basalt.

Ja, nästan lite sakralt

och inte så lite banalt.

För att jag så anbefallt.

Det länder till viss sömnauktion.

Och en nog så nyttig ranson

av högst nödvändig rekreation.

Så det finns ingen sensation,

eller anledning till nån frustration,

för  denna säregna kombination

av sömn och varsam vilofunktion.

Kylan håller i sig.

I dag då Torben med mig som sällskap var på väg mot Husum var det uppemot 21 grader kallt på sina ställen. Detta trots att SMHI och andra väderspåmän talat om mildare väderlekar.

Det föranleder mig att låta mina tankar kretsa omkring en dikt skriven av Viktor Rydberg. Nämligen Dikten Tomten. Den var ursprungligen skriven som en nyårsdikt men kom att mer förknippas med julen och tomten. Bifogar den.

Midvinternattens köld är hård

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid lagårdsdörr,

grå mot den vita driva.

Tittas som många vintrar förr,

upp emot månens skiva.

Tittar mot skogen där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur.

grubblar, fast det ej lär båta,

över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,

skakar på huvud och hätta.

Nej den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta.

Slår som han plägar, inom kort,

slika spörjande tankar bort.

Gär att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen.

Korna  drömma vid månens ljus,

sommardrömmar i båsen.

Glömsk av sele och pisk och töm,

Pålle i stallet har ock en dröm.

Krubban han lutar över

fylls av doftande klöver.

Går till stängsel för lamm och får,

ser hur de sova därinne.

Går till hönsen där tuppen står,

stolt på sin högsta pinne.

Karo o hundbots halm mår gott

vaknar och viftar svansen smått

Karo sin tomte känner,

de äro gode vänner.

Tomten smyger till sist att se,

husbondfolket det kära.

Länge och väl han märkt att de

hålla hans flit i ära.

Barnens kammar han sen på tå,

nalkas att se de söta små.

Ingen må det förtycka,

det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumrade som barn, men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick, men vart?

Gåtan som icke låter,

gissa sig kom nu åter.

Tomten vandrar till ladans loft,

där har han bo och fäste.

Högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste.

Nu är väl svalans boning tom,

men till våran med blad och blom.

Kommer hon nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.

Då har hon allt att kvittra om,

månget ett färdeminne.

Intet likväl om gåtan som

rör sig i Tomtens sinne..

Genom en springa i ladans vägg,

lyser månen i Tomtens skägg.

Strimman i skägget blänker,

Tomten grubblar och tänker

Tyst är skogen och nejden all,

livet därute är fruset.

Blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och halvt i dröm

tycker sig höra tidens ström.

Undrar varthän den skall fara,

undrar var källan kan vara.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban.

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.

Endast Tomten är vaken.

VM och andra matcher.

Junior-VM.

Junior-VM går i Kanada under kommande två veckor. Småkronorna Spelade en match mot Ryssland i grundspelet och vann med 6-3. Klockan halv fyra i morgon bittida spelar de nästa match mot Slovakien. Det kan kanske hända att om jag vaknar jag kliver upp för att kolla in den.

MODO

Laget spelade i kväll en bortamatch mot Mora och hade oavgjort 3-3 i full tid men förlorade i förlängningen varför det blev bara en ynka poäng med sig hem. HV förlorade sin match varför det skiljer bara en poäng mellan MODO och HV.

Lutfisk

En enastående rätt på julbordet förr i tiden (och även nu) var lutfisken. Den bestod mestadels av torkad Sej eller Långa. Torkningen av fisk var ett sätt att bevara den. Men det var en rätt invecklad procedur att genom att behandla den med en sodalösning återigen få den ätbar.

Numera köper man lutfisken färdig att serveras, men förr var det vanligt att man behandlade den i varje hem. I min ungdom var det en tradition att luta sin egen fisk.

Först skulle den blötläggas en 5-6 dagar. Sedan fick den ligga i  en blandning av lut och soda i 5 dagar. Därefter skulle den ligga 5-6 dagar i kallt vatten som byttes varje dag för att avlutas.

För att känna lite av en traditionell jul fixade Torben och jag till en riktig fest med lutfisk idag. Med alla de tillbehör som erfordras. Smaskens!

I stillhetens tecken.

Juldagen har jag i stort sett tillbringat ensam. Jag var ute på en längre promenad mef sparken. Det var väldigt konditionsfrämjande eftersom medarna ständigt hackade fast i halkbekämpningen, det vill säga gruset. Halkade mig ändå fram ett antal kilometer.

Var också in till Torben och såg en videofilm som han tagt från en tjärdal i Asplund som Ingemar Nordlund anlade tillsammans med hans far Kalle och en del andra.

Lägger också till en dikt jag fann i mitt arkiv. Den heter:

Tillvaro.

I sömnens sköte så tryggt jag vilar

I Morfei armar likaså.

Till domnad tillvaro fort jag ilar

för att ny styrka få.

Till en ny dag jag vederkvickt vaknar

för idog och lättsam levnad.

Ty för mitt väl jag ingenting saknar

i min långa livliga levnad.

Så vill jag i nuets atmosfär vara

med alla de krafter jag har.

Tacksam för alla de dar jag har kvar,

som jag i Pandoras ask vill förvara.

Där hoppar de upp, som i en rad,

de dagar som läggs till min levnad.

Ibland något sorgsen, oftast glad,

för mest är livet till trevnad.