Familjebanden var starkare förr.

I motsats till den ordning som råder i dag med allmän utbyggd välfärd var förr släkten, familjen och bygemenskapen en dominerande del även i det sociala livet. I dagens samhälle är det i många fall  stat, region och kommun som är  aktörer när till exempel ett barn föds med fysiska eller mentala handikapp.

För något sekel sedan var omhändertagandet vid ett sådant tillfälle ett ansvar för den egna familjen Endast i viss mån släkten eller bygemenskapen. Dessutom var det ofta förenat med en viss skam att hysa en missbildad avkomma i familjen. I många fall sökte man dölja  ett sådant förhållande. Eftersom det i de flesta fall inte fanns möjligheter till bot eller rehabilitering for denne var situationen för en sådan individ inte så gynnsam. 

Skoltiden var heller inte någon lysande tillvaro för sådana barn och ungdomar. Även där blev de inte föremål för några stödinsatser som eventuellt kunde hjälp dem. I stället blev de klassade som obildbara och behandlades därefter. Att gå två år i varje klass var ofta en trivial verklighet för dem. Så långt fram som jämnåriga i min generation med någon medfödd hörselskada som hindrade dem att ta till sig undervisningen betraktades som "mindre för sig"  och blev kvarsittare. De  blev väldigt sällan undersökta och än sällsyntare ledde det till någon åtgärd.

Men många gånger var det så att personer med förståndshandikapp var skickliga med att utföra de dagliga sysslor som var vanliga i den tidens bondesamhälle. När det mentala stod tillbaka utvecklades den praktiska förmågan desto mer. För det mesta hade de dessutom utvecklat en förtroendefull tillgivenhet som den tiden betraktades som något positivt. De blev mestadels städslade som pigor i någon bondfamilj med behov av tillgiven arbetskraft. För grabbar fanns de alltid tillgång skogs- och flottningsarbete. Någon skaffade sig en häst och kunde utföra många körslor. På sommaren i jordbruket och vintertid med timmerkörning.

En dikt om Axelina får avsluta.

Axelina, hon va minner för säg, "dum i huvve" sa en del.

"jäg jäg ä bäg jäg", kön hon säg. Å de va fell inge fel.

Hon va för jämnan kviförsam, for ikring söm e slafat.

Öm hon än va allvarsam, bleve allten bara rat.

Hon velle jussum vara vä te en å annan syssle.

Geck jämt å himpe breddavä å va som infödd dell å pyssle.

Hon va nalta sekasam vä allt dä hon skulle göra.

Men hon varn fene på hjalpe dam söm hadd förfrösse öra.

Ja hon feck väll bara vara, de va fäll inge fel vä dä.

Öm hon nan gang gôvet svara, vare fäll bara dell å rättenä.

Iblann sä vara pest å pina vä allt hon hadde för säg.

Sä för na stackars Axelina va live int sä bra. Vell säg. Vell säg