Ett hopp om en sommar en gång.

Den gångna natten var det den första på väldigt länge som det inte var frostgrader. Under hela våren har den kyliga nattemperaturen ställt till det för snösmältningen. Nu har jag också äntligen blivit av med snödrivan på altanen som det ända tills i går fanns rester kvar utav. Nu kan jag med stor tillfredsställelse sopa och göra rent utomhus och ställa fram utemöblerna. Där ute kanske det också är möjligt så småningom att ta emot vänner och bekanta för en liten fikastund om vi håller respektabelt avstånd från varandra.

Enligt väderspåmännen finns det möjlighet att det blir lite mera sommarbetonade temperaturer. Det som vi suktat och väntat så intensivt efter nu en längre period. Det är ju inskrivet i naturlagarna att vi skall få en sommar med sol och värme. Jag bifogar en dikt som i viss mån belyser detta.

En vår som blir vår.

Att dikta om våren är en grannlaga fråga,

det handlar om eld, om brand och om låga.

Man ställer sig frågan; vad är det som händer,

när solen och värmen till oss återvänder?

Men den vår som är vår den kommer vart år.

Det är den tid då den vårdräkten får.

Då träden och buskarna grönskande står,

och vi i den värmande vårsolen går.

Den tvekar ibland, den vilar på stegen,

tystlåten, hemlighetsfull, dold och förtegen.

Men när man en morgon hör fågelsången,

känner man ändå att den har rätta gången.

Så får vi leva vårt liv i det under,

som våren förmedlar i sällsamma stunder.

Då livet förnyas på Mästarens ord

och sommar och sol ger liv åt vår jord