Jag väntar intensivt efter två saker.

För det första väntar jag på att det envetna viruset covid 19 skall ge med sig så att livet återtar lite av det normala. Så längtar jag också efter att det skall bli vår och sommar någon gång. Den här tiden har vi då inte märkt av den globala uppvärmningen. Tvärtom tycker jag det blir bara kallare. Så länge som det är minusgrader och frostigt om nätterna blir det inte någon fart på snösmältningen. Jag kan nämna om att min bror Gunnar har en"träningscamp" strax norr om samhället där han anlagt ett skidspår och åker ett antal rundor varje dag. Spåret är helt intakt än och fortsätter det hår vädret tror han att han kan fortsätta med sina träningsrundor kanske till senare delen av Maj. Men det är faktiskt inte så ovanligt att det den här tiden är en period med rätt kyligt väder. Huvudsaken att det vänder och det blir vårvärme.

Vårens ego.

Våren tvekar med en lynnighet, vinter är det än en liten tid.

En brottningskamp är den okynnighet som vädergudarna visar oss därvid.

Det ger oss prov på vårens rätta lynne, då vädret växlar. Dag till dag.

Ty denna årstid har ett eget kynne som också har ett visst behag.

Vi vet att har vi bara tålamod, kommer sommarns dar så småningom.

Och har vi blott en vilja god så får vi njuta av dess rikedom.

Det visar oss at varje årstid exponerar just sin rätta charm,

så varje gång vi lever uti vårtid, vi fylls utav en ljuvlig känsla varm.