Något vemodigt.

I dag den 19-nde juni skulle vi, om Siv hade levat, ha firat vår sextioåriga bröllopsdrag. Vigseln ägde rum i missionskyrkan Örnsköldsvik 19 juni 1959. Det är inte utan ett visst vemod jag  tänker på alla fina år vi fick tillsammans. Men samtidigt finns de där, alla fina minnen som bevarats. Detta, tillsammans med alla nära och kära som bildar ett värdefullt nätverk till styrka och tröst, gör att jag kan finna en ny tillförsikt i en ny tillvaro. Något som man inte kan ändra på måste man finna en acceptans för. Hur bittert och besvärligt det än är. I dikten Tvåssamhet och ensamhet finns det väl beskrivet.

Tvåsamheten är en del av livet som ger styrka kraft och ro.

Något som man tar för givet, som gemenskap i ett tryggat bo.

När det så brister, vårt starka band, tårar skymmer mina ögons ljus.

Din ande flytt till livets land, och tystnad råder i mitt hus.

Då tvåsamheten bytts mot ensamheten, en makaber livsförändring sker.

Ofriheten blir en del av intigheten som inget verklig liv åt livet ger.

Då är det angelägen tid att repa mod, att låta tiden åter ha sin gång.

Ty livet är att liknas vid en flod var brus är som en mäktig sång.

Den går ej att stävja i sitt lopp, dess själ är djärv och oförvägen.

Men den viskar om ett saligt hopp som hjälper mig en bit på vägen.

Så finns en mening lagd i varje dag som styrker inför ensamheten.

Om en vila uti Guds behag som är en salig del av evigheten.