Livslångt lärande.

Jag har nog vid något tidigare tillfälle berört ovanstående tema men tycker det är så intressant att jag vill utveckla det ytterligare.

Jag har av och till funderat över vår förmåga att lära oss visa saker och få det inpräntat som fasta avtryck i hjärnan. Intryck som sitter kvar under många år framåt. En del hävdar att inlärningen börjar redan i moderlivet. Något som andra ställer sig mycket frågande inför. Det har dock konstaterats att hörseln är något som utvecklas tidigt i fosterstadiet. Om det sedan har någon betydelse för fostrets lärande är mera utopiskt. Ett fullgånget foster är redan vid födseln utrustad med vissa grundläggande funktioner som den första tiden förstärks ytterligare. Tidigt i livet har babyn möjlighet att genom hörsel, syn och känsel studera sin omgivning och lära av den. Jag har den uppfattningen att en lugn och ombonad miljö som råder i en trygg omgivning  är gynnsamt för det lilla barnet. Det är också viktigt så till vida att de först intrycken i babyns liv hämtas ur närmiljön. Man kan således med rätta påstå att det lilla barnet under åren före skolåldern  stimuleras lättare i sitt lärande i en trygg och kreativ uppväxtmiljö.

Under den första tiden i skolan sker lärandet i stor utsträckning genom inflytande utifrån. Då är det viktigt att det finns människor i barnets närhet med pedagogisk kunskap som kan knyta an till den arvsmässiga basen eleven har. Och att de med hängivet intresse för dennes utveckling förmå inpränta de grundläggande kunskaper som är nödvändiga för det fortsatta livet. I stort sett samma förutsättningar måste också finnas för att anpassas till ett kommande yrkesliv. Att finna sig tillrätta i en yrkesroll som man trivs med är oerhört viktigt. I ett sådant liv och med en stimulerande arbetsmiljö fortsätter det livlånga lärandet. En sköterska till exempel som har arbetat många år har med tiden förvärvat oersättliga kunskaper. Kunskaper som även kan gagna omgivningen.

Många har den uppfattningen att med stigande ålder har man bristande möjligheter att lära sig nya saker. I verkligheten en alldeles galen uppfattning. Under förutsättning att sjukdom inte förändrat förmågan att ta till sig lärandet finns utomordentliga möjligheter att förkovra sig. Vid hög ålder kan det möjligen bli som för en gammal dator, det går långsammare. En stimulerande och kreativ miljö är, liksom i livet för övrigt, en viktig del av denna process. Därvid har jag många gånger funderat över hjärnans utrymme för ytterligare kunskaper och sinnesintryck. Är det möjligen så att utrymmet i hårddisken börjar ta slut eller är det i praktiken oändligt. Tanken är hisnande och föranleder nog bloggskrivaren till ytterligare forskning på området.