Vallermäss.

Valborgsmässoafton har alltid något av trolsk mystik över sig. Våren som tvekande speglar sig i smältvattenpussarna. Vårkvällens aning om något som skall hända. Precis lika tilltalande som en symfoni av skugglika dagrar. De dikter jag reciterade vid mitt vårtal i kväll påminner om betydelsen av personligt inkännande och engagemang.

Dikten:

Bara en liten låga.

Bara en liten låga, flämtande matt och svag. Kan lysa upp i mörkret, göra natt till dag.

Bara en liten mening sagd med kärleks glöd, tröstar en slagen hjälte och ger den svage stöd.

Den som gått vilse i världen, förlorat styrka och mod. Den kan du hjälpa på färden om bott din vilja är god.

Någon som stapplar och faller kan du resa igen. Det är en ringa gärning, men ack så viktig min vän.

Den som är drabbad av sorg och saknaden tynger ner, och den som lever i mörker och ingen ljusning ser.

Kan med en glimt av kärlek i dina ögon ljus, finna en väg ur missmod och lyftas från jordens grus.

Så skall en låga lysa, tänd en vår en gång. Elden mitt ibland oss, värmer tillvaron trång.

Ger oss kraft och styrka även när dagen är lång, att finna en väg ur mörkret och tända en hoppets sång.

Då kan vi helhjärtat vara i kärlekens atmosfär och med ett ärligt sinne, leva som vi lär.

Då kan en liten låga flämtande matt och svag, vara ett ljus i mörkret och göra natt till dag.