Tid.

När det lider mot kväll är det lätt att vid min ålder tankarna går till livet och evigheten. Vad gör vi egentligen med vår tid? Vi lever dag efter dag som om vi hade just evigheten i våra händer. Det kan vara nyttigt att någon gång emellanåt stanna upp och tänka efter. Vart glider vårt liv hän?

Det är dock en paradox i den meningen att vi ändå som gåva får ett rätt stort antal dagar att förvalta och göra något fint av. Att räkna som juveler i ett halsband. I det perspektivet är livet ändå en skimrande möjlighet.

Jag fann i kväll en gammal dikt jag bifogar.

Aska.

När livets våreld ner till aska brunnit.

Vår arbetsdag till aftonen har hunnit.

Då är det dags att saldot räkna ner.

När livets krafter har förrunnit,

vi frågar oss var våra dagar svunnit.

Det är blott stoft och aska som vi ser.

Men i förgängelsen det finns en mening.

En återfödelse som gror och bildar en förening,

av livets milda verklighet.

Så finns i allt vårt varande en maning,

som koncentreras i en skugglik aning,

av tidsförgäten evighet.

Då gryr en vår som livets stålbad renar.

En grodd, ett blomster, gröna grenar,

med liv och mening i.

Det är det liv som ljusets makter lenar,

med fullkomligheten oss förenar,

till slutlig frid och harmoni.

Så får vi frid i evighetens salar.

En ljuvlig stämma till oss talar.

som ger oss styrka kraft och mod.

Med evig frid som oss hugsvalar,

och finna ro i evigt gröna dalar.

När vår ande korsat livets flod