Vidare.

När jag spånade vidare på gårdagskvällens funderingar hittade jag i mina annaler en prosadikt som man kan säga är ett komplement till dessa. Jag kan tänka mig att vissa delar av läsekretsen inte är så benägen att ta till sig det ibland lite sorgliga budskapet. Men det är väl så att kan vi inte hantera triviala och sorgliga inslagen är vi heller inte mogna för de lustfyllda. Så håll till godo:

Vårt liv.

Vårt liv är som gräset. Eller som blomman.

Som i dag lever och i morgon kastas i ugnen.

En vind drar förbi då finns den inte mer

Förgänglighet är dess väsen. Ett irrbloss dess gestalt.

Dock.

det är den arvedel vi fått.

Blott en tillvarons möjlighet till skapande.

Dins stund på jorden har ett skimmer av salighet.

Den skänkts oss av en osynlig hand som leder oss till fullkomning.

Utslocknande. Pånyttfödelse.