En tragedi.

Följde kvällen Agenda som behandlade frågan om vad som skall ske med  de fångna svenska IS-krigare som tillfångatagits i Syrien. Det är bland annat många barnfamiljer som lever ett miserabelt liv efter att ha varit inblandade i den krigshandling som IS nu förlorat. De lever mer eller mindre under fångenskap som administreras av den forna fienden. I den prekära situationen finns det många svenskar, vissa med familj och barn, som lever ett liv i svält och armod.

Den svensk regeringen, med Stefan Löfven i spetsen, vägrar kategoriskt att medverka till att de utsatta svenskarna får hjälp med hemtransport. De menar att eftersom de blivit varnade för riskerna av deras handlande har de själva det hela och fulla ansvaret för sin handling. Även om den nu visat sig fått ödesdigra konsekvenser. De stöder sig därvid på den enskilda individens ansvar för sina egna handlingar.

Mot detta står bland annat barnkonventionens klausul om statens ansvar för att tillvarata barnens rättigheter. Enligt Rädda barnens talesman är man tvingad att ta hem dem till Sverige och ge dem en mänsklig tillvaro. Och i den mån föräldrarna har brutit mot folkrätten skall de ställa till ansvar för detta. Det är ingen tvekan om att här utspelas, i krigets kölvatten en mänsklig tragedi av stora mått. Samtidigt som de själva satt sig i denna fruktansvärda situation finns det en humanitär aspekt som jag tycker att Sverige på något sätt skall skilja sig med heder ifrån. Samtidigt som det är hart när omöjligt för en oinvigd att sätta sig in i alla omständigheter. Således omöjligt att skipa rättvisa då man inte har kunskap om alla detaljer. Men frågan måste på något sätt lösas.