Något tungt att bära.

Det har inte skymtat fram så mycket i bloggen, men min älskade hustru Siv har en längre tid  plågats av sjukdom som tärt på hennes kroppskrafter. En sjukdom som för cirka en vecka sedan blev så akut att vi var tvungna att söka vård på sjukhus för henne. Sedan förra fredagen har hon behandlats för ett antal olika komplikationer. Hennes kropp svarade till en början bra på de insatser som gjordes. Men under måndagen märkte vi att hennes krafter började ta slut och hon blev allt svagare. När det började lida mot natt var hennes sista krafter uttömda och vid 22-tiden somnade hon stilla och lugnt in. Man kan gott säga att hon mötte döden som en befriare från ett liv i plågor och misär.

Det var ett fruktansvärt tungt slag för oss närstående men jag anser att vi vore mycket egoistiska om vi inte unnade henne den befrielse som hon nu tagit del av. För min personliga del kommer det bli en svår tid med sorg och saknad sedan jag inte längre har gemenskapen med min Siv som jag i stort sett delat hela livet med. Men jag får leva på alla de fina minnen vi har lyckats bygga upp tillsammans.  

En bild på en del av hennes kära blommor som hon vårdade med uppriktig kärlek.

Bifogar en dikt som jag tillägnat henne:

I lust och nöd.

Vi möttes i ungdomens vänaste vår. Att gemensamma vägar vandra.

Lycka blott följde i kärlekens spår vid löftet vi gav varandra.

Med helig försäkran om hopp och tro vi delade glädje och sorg.

Där vi redde vårt hem, vårt kärlekens bo som blev i livet vår borg.

Ibland var det tider av möda och slit då svår var vår levnadsdag.

Men också en underbar ärlig tillit med en stillsam fläkt av Herrens behag.

Idag är det kvar blott ett bräckligt skal som r satt att förintas en gång.

Av den vän som den vänaste vår blev mitt val och dagen är slitsam och lång.

Att älska varandra i lust och nöd är ett löfte från Himmelen givet.

Att alltid vara ett oryggligt stöd som en del av det sanna livet.