Ett sillminne.

Vi åt stekt sill till middag i dag. Dessvärre hade jag inte lakat ur den tillräckligt så när jag serverade den var anrättningen i saltaste laget. Men det fick gå. Rikligt med dryckjom fodrades det i alla fall. Dessutom blev det en lärdom som jag tagit till mig.

Händelsen var orsak till att jag kom att dra mig till minnes något från min ungdom. Det var så att varje höst var min yngre bor och jag ofta städslade som pärupptagare (läs potatisupptagare). En höst var vi hos Enfrid och Anna Tors för att arbeta i deras potatisland. När Anna skulle laga mat till arbetsgänget upptäckte hon till sin förskräckelse att hon inte kommit ihåg att lägga sillen i vatten för att laka ur saltet. Någon alternativ anrättning hade hon inte heller. Följden blev att vi blev serverade kokt potatis och stekt SALT! sill. Resten av den dagen blev en törstens plåga. Någon tillgång till vatten att släcka den med fanns inte heller. 

Jag minns också att en bit in på eftermiddagen kom en granne,  Albert Söderström och berättade andtrutet att broderns hagelbössa var stulen. Endast någon dag tidigare hade en kvinna, Lovisa (Lova) Nordlund, blivit skadad genom ett hagelskott när hon i kvällsskymningen skulle besöka utedasset. Alberts berättelse om stölden bidrog till skottdramats upplösning. Så småningom kunde man nämligen binda en pojke i skottdramats närhet till gärningen. Det visade sig då att han som en impulshandling, då ingen var inne vid tillfället, tagit med sig bössan (som var laddad!!!). När han senare samma kväll skulle prova den var det olyckliga misstaget ett faktum. Några hagel i Lovisas (Lovas) ben plockade läkaren i Trehörningsjö ut. Händelsen väckte dock stor uppståndelse i bygden. Det kan också nämnas att en son till denna Lova Nordlund var polisman Erik Nordlund som utredde händelsen.