Mina första skidor.

Jag följde med intresse de svenska damernas insatser i dagens sprinttävling. Hur de formligen flög fram i skidspåret. På superlätta skidor och en väl preparerad bana hade inga svårigheter att hålla en hög och jämn fart. Dessutom var det helt fantastiskt att alla våra tre svenskor som tagit sig till finalen kunde lägga beslag på de tre första platserna i tävlingen. En härlig idrottshändelse. Med Guldstina i topp.

När jag som fem-sexåring fick mina första skidor var förhållandena helt annorlunda. Min bror Gunnar och jag hade nog  tjatat länge om att vi skulle få skidor. Men det var ju inte bara att gå till sportaffären och köpa sig ett par. Den möjligheten fanns inte på den tiden detta begav sig. Snarare var det så att man fick ordna det på helt annat sätt. Vi hade en granne som hette Olov Danielsson. Han hade en björkstam som han hade ämnat till snickarvirke. Genom att låta oss gratis få den kan man säga att han blev huvudsponsor till Lundbergarnas första skidor. Så var det att frakta den björkstammen som en snickare kunde tillverka skidor ur. Albin Lundberg i Långviken ( en kusin till pappa Esra) var en driven snickare med eget snickeri. Ur snickarvirket kunde han trolla fram två par skidor till min bror och jag. Visst var de tunga och klumpiga men det var rejäla don att ta sig fram i snön med. Bindningarna var bara så kallade "fättögler", det vill säga en enkel läderbygel som hjälpligt fungerade som bindning. Undersidan impregnerades med äkta dalbränd trätjära som vi fick av Helmer Söderlind. Stavarna var två enkla  bambukäppar. Men det var inte alldeles omöjligt för jag minns att jag vann en skidtävling i skolan på dessa laggar. För att erhålla bättre glid kunde man över en eld smälta en trasig grammofonskiva och lägga på skidorna. Men det fanns faktiskt skidvallor också på den tiden. Bland annat "Husumjonssons Blixtvalla som nog var mestadels vanlig tjära.

Många härliga upplevelser hade vi genom åren med dessa våra första skidor. Bland annat dög också vid backhoppning. Vid en hoppbacke vi anlagt vid "Skorvtjärnskammen" hoppade vi ända upp till 20 meter. Men vid ett av dessa hopp landade jag så olyckligt att jag bröt ena skidan. Slutet för mitt första par. Men som så många oförglömliga minnen var knutna till.