Dan före dan.

I forna tiders jular  hade sista söndagen före julafton en speciell status. Den tiden var det mycket viktigt att man "helgade vilodagen" med att bara utföra de allra nödvändigaste sysslorna. Men med sista söndagen före julafton var det annorlunda. Då var det tillåtet att utföra alla sysslor som hörde julfirandet till. Av den anledningen kallades den för "slörsöndan". Många gånger hände det att någon av männen gick till skogs och såg ut en grann julgran som man tog med sig hem. Man fick också till exempel utföra den dagliga omsorgen om lutfisken. Det hände säkert också att man ute i snickarboden lade sista handen vid någon julklapp. Sådana göromål var således fullt tillåtet och legalt.

I år är morgondagen som är söndag "dan före dopparedan". Dagen hade en unik status i det gamla bondesamhället och "oppsittarkvälln" hade en ett visst skimmer av förväntan över sig.

Jag hittade i kväll en gammal dikt son får bilda ram till dagens inlägg. Den heter:

Det lackar mot jul.

Det lackar mot jul i mitt enslig tjäll,

jag känner det väl just i kväll.

Känner lugnet och friden

Stjärnor som lyser på himmelens päll,

gör att jag känner mig lycklig och sälll.

mitt i jäktet och striden.

Så ser jag fram mot den hägrande dag.

Den äger ett skimmer av renaste slag

som mig hugsvalelse bringar.

Än om jag känner mig bräcklig och svag,

jultiden skänker mig välbehag

som under änglavingar.

Men än skall det dröja en liten tid,'

tills vi får del av julens frid

och känna dess still ro.

Då får vi lämna vår strävsamma id,

se upp till stjärnan som klar och blid

belyser vårt snöhöljda bo.

I våra hjärtan skall vi budskapet gömma,

att i vår tid aldrig kärleken glömma.

Den som till julen hör.

Över var själ skall tankarna strömma,

för att om snöhöljda julfriden drömma,

och om allt som himlen berör.

Nu vänder det.

Nu har det gamla klotet bestämt sig för att vända den soliga sidan till. Även om det dröjer en stund till dess det börjar märkas är det ändå hoppfullt. Den här dagen är födelsedag för ett av våra barnbarn. Av den anledningen gjorde vi en bilfärd ner till Järved där vi dels gratulerade henne men hade också en dag med fin familjegemenskap.

Det blev rätt sent innan vi kom hem till Tallbacken igen. Till ett lite kyligt inomhusklimat. Därför var det angeläget att få fyr i den gamla trotjänaren. Detta är orsaken till att bloggskrivandet verkställs i sena midnattsstunden. Men håll till godo alla bloggdiggare.

Klappjakten.

Något som var rätt vanligt i min ungdom det var den så kallade klappjkten. Det gick så till att när man införskaffat någon enkel julklapp till en kompis skulle man kasta in den till honom så obemärkt som möjligt. Då gällde det för gåvomottagaren att om möjligt fånga in den som kastat. Lyckades man med det var naturligtvis inkastaren avslöjad. "Straffet" var dock att få komma in och bli bjuden på alla godsaker som hörde julen till. Det hände ibland att man stod och lurpassade för kunna springa ut så fort som möjligt.

Julklappar.

Julklappar förr i tiden var inte tillnärmelsevis i så stor omfattning som i dag. Det var i regel små enkla saker som kunde vara både till nytta och nöje. Någon gång kunde det också vara någon leksak. Jag minns till exempel att min äldre bror Gösta en jul fick en leksaksbil av märket Chucko. Den var tillverkad i Tyskland och med den egenskapen att den hade en anordning så att den alltid höll sig på banan. Annars kunde det vara små enkla träleksaker som pappa Esra själv tillverkat. Eftersom min mamma på sina stickmaskiner förfärdigade olika nyttiga plagg förekom sådana också som julklappar. Under barnaåren var dessa enkla ting en del av en rad minnesvärda jular som av och till firades hemma hos farfar och farmor i Mattarbodum.

Nu på ålderns höst  upplever man att julfirandet inte känns lika intensivt och attraktivt som fordom. Några dagar av stillhet och ro känns mera angeläget. Det kanske beror på att livselden falnat en aning och inte är lika sprudlande varm som förut. Det är väl också så att vid jul och nyår kommer tankarna om livets innerst mening så mycket närmare. Dock  är gemenskapen med barn och barnbarn något livsbejakande.

Som vanligt några tankar i samlade i poetisk skepnad.

JUL

Jul är fylld av gemenskap så varm,

som firas i stilla ro.

Efter vardagens strider, buller och larm

finns välfärd i tryggat bo.

Jul är också kärlekens bud.

som präglas av innerlig lycka

som även bär en hälsning från Gud,

som vill våra dagar smycka.

Jul kan också vara tankens tid

då vi besinnar vår levnad.

När betungande stress och arbetets strid,

förbyts i uppenbar trevnad.

Jul är vintervita nejder i Norden

men även den mörkaste natt.

då är det fint vid de dukade borden

ta del av gemenskapens skatt.

Städning.

Julstädningen var obligatorisk i så gott som alla hem. Även om det av en del betraktades som ett nödvändigt ont. Jag minns så väl ifrån vår barndoms jular under åren före 1939. Vi bodde då i vår första bostad som pappa Esra byggde 1926.

Dagen före julafton rådde det nära på kaos då julstädningen var inne i sin slutfas. Av den orsaken föstes vi säng rätt tidigt. När vi sedan vaknade på julaftons morgon var kaoset förvandlat till en fridens ordning. Golvet täckte av de skinande rena trasmattorna och allt var hundraprocentig ordning. DÅ VAR DET JUL! Då begynte ett julfirande som med sin atmosfär av salig lycka ligger djupt inpräntat i mitt minne ännu efter mer än åttio år.

Det var inte i alla hus och hem man betraktade julstädningen som något absolut nödvändigt. Hos Arvid och Viktor Ekström på Tämnäsudden tog man det verkligen lättsamt. Arvid kommentar därvidlag var oftast: "Dä ä te å jamne nalta" Men det blev säkert en jul hos dem också. Jag vet att de under många år var bjudna till släktingar på själva julafton.

I en del hem var det precis omvända ordningen. Då var det så pedantiskt noga med renhållningen att det verkade som rena städdillet. I dikten "Städerskan" har jag skildrat ett sådant fenomen.

Städerskan.

Den dammtuss som virvlar runt i en vrå,

du jagar och stressar och driver.

Och skräpet som samlats du fångar också,

tills skinande blankt det bliver.

Den yta som noggrant du skurat i går,

den som du dammsög i morse.

Den även i dag en rengöring får,'

tills den blir blank om en Porse.

Och ser du en dammtuss som virvlar in,

den som golvet befläckar.

Då går du omkring med en amper min,

tills den åter befriats från fläckar.

Om det berodde på dig  blev det rent,

i varje skrymsle och gömma.

Du skulle ävlas båd bitti och sent.

för att din städlusta tömma.

::::::::::::::::::::::::::::

Omsider du kommer till himmelens sal

och möter din Herre och Gud.

Du ställer en fråga med vackert tal,

klädd i din snövita skrud.

Var finns redskapen så jag kan bona,

rent dina gyllene salar?

Inte en enda fläck skall jag skona,

mitt städdille skvalpar och skvalar.

Safir, Onyx, Turmalin skall jag feja,

med särdeles hängiven iver.

Din solkiga tronstol jag också skall greja,

så att den skinande bliver.

Så vill jag städa en evighet lång,

för att min Herre behaga.

Jag struntar totalt i båd harpa och sång,

blott jag får damma och tvaga.

Slakten.

I min ungdom på 1930-talet var lantbruket fortfarande till stor del lagd på så kallad naturahushållning. Det innebar att gårdens hushåll hämtade en stor del av kosthållet från egen produktion. I synnerhet till jul såg man till att det fanns råvaror som kunde användas till att skapa ett läckert julbord. Av tradition slaktades julgrisen som utgjorde råvara till en mängd olika delikatesser. Jag minns att mamma Signe tillagade supergod pressylta, leverpastej, griljerad skinka och konserverade fläskkotletter. Man slaktade också en spädkalv till julen. Kalvstek av lår var till exempel obligatorisk. Och naturligtvis kalvsylta.

Konservering medelst ånginkokning i glasburkar var gängse sättet att bevara delikatesserna innan det blev vanligt med frysbox. Vi var den första i Långviksmon som skaffade frysbox. Redan i början 1940-talet inhandlades en amerikansktillverkad sådan med namnet Frigidair. Innan dess var insaltning en vanlig metod för att långtidsförvara fläsk.

Lutfisk.

Lutfisk var en obligatorisk rätt på julbordet. Numera köper vi fisken färdiglutad. Men förr i iden ansvarade man själv för den processen. Vi köpte Sej eller Långa som var knastertorra och delade i två halvor. På Annadagen den nionde december lade mamma Signe fisken i blöt och fick ligga i 5 - 6 dagar med vattenbyte varje dag. Sedan lade hon bitarna i kalk och lut. De fick ligga i luten 5 dagar. När fisken var så mjuk att det gick att sticka ett finger igenom var den färdiglutad. Då skulle den urvattnas 5 - 7 dagar med vattenbyte varje dag. Om den var för lös var det för mycket lut kvar och urvattnades ytterligare. Lutfisk med kryddpeppar och vitsås. Oh va gott det var!

Jag minns några fragment ur en dikt som min farbror Kristoffer skrev. 

Fläske å sylta å körven, de gör att tarparskörven,

Uti sitt enkle lille skul. En gang um åre fo känn att dä ä jul.

Julgranen.

Julgranen var ett med mina barndoms jular. En jul utan julgran var otänkbart. Och det var pappa Esras uppgift att några dagar före jul komma hem från skogen med en gran. Den höggs i regel på hans morfars domäner även om det på den tiden inte var så noga vilken markägare som fick äran att sponsra vår julprydnad. Pappas signum var att han tog alla uppgifter på största allvar. Det var ingen risbuske han skulle komma hem med. Däremot ett exemplar av Picea abies som var helt i avsaknad av skönhetsfel. Den skulle ha gröna kraftiga barr. Kvistarna skulle vara jämnt anlagda och till sin längd jämna ända från nedersta barret till toppen. Det hände att om det till äventyrs fattades någon kvist borrade han ett hål och satte dit en ersättare. Inte alla gånger så lyckat eftersom fuskkvistarna torkade och barrade väldigt fort.

Under min barndom på 1930-talet fanns det inte någon julgransfot som i dag så att man kunde underhålla granen med vatten. Det var två halvmeters plankstumpar lagda i kors med ett lämpligt hål för granen i mitten. Eftersom den inte fick något vatten gick det relativt fort tills den började barra. Det hände faktiskt ibland att man ordnade med ytterligare en grann gran. Det var en kär uppgift när vi fick klä granen med all den grannlåt som stod till buds. Vi fick vara särskilt försiktiga med glaskulorna så att man inte tappade dem i golvet. Jag mins att det var en svår frestelse för vår bondkatt Rossy att leka med dem med påföljd att det gick någon i kras nu och då.  Eftersom det var först fram på 1940-talet som det förekom elektrisk julgransbelysning pryddes granen med julgransljus som var stöpta av stearin. På den tiden tändes inte ljusen i granen så ofta. Men stämningsfullt var det.

En vinnande grangrandios.

Pappa Esras gran den var grann

Den grannaste gran man någonsin fann.

Grannens gran den var sämre minsann.

En sanning som alltid var oomkullrunkeligt sann

det var att pappa Esras granna gran alltid vann.

Kanhända en pervers vers.

Ett diktverk utan någon substans,

finns det väl heller ingen mening i.

men om det inte finns någon substans,

kan det ej heller finnas mening i.

Men ändå kommer den väl existera

och betraktas som självständig part.

Då får man väl också självklart tolerera,

att den tillika har en frasering smart.

Men om versen kanhända ej syntes äga,

den smarta finess och dråpliga ton

Kan det  väl vara rätt svårt att säga,

om den ens äger rim och reson.

Då är vi tillbaka på ruta ett,

frustrerad, förvirrad förvriden.

Då blir versen den värsta men sett

och som någonsin synts här i tiden.