Gulnande löv

Det har tagit lång tid för löven i höst att lämna trädens grenar eftersom det i stort sett inte varit någon frost. Nu har det emellertid varit under nollpunkten några nätter så träden står nu så gott som avlövade. Det har inneburit att jag nu tagit itu med att samla in allt visset och lägga det på komposten vilken mår bra av att få lite tillskott av sådant material. Dessutom bidrar  materialet till att hålla kylan borta i vinter. Det mesta av gräs och löv tar jag med gräsklipparen som ser till att allt hamnar i uppsamlaren. Det verkar dessutom att det skall bli gynnsamt väder till veckan då vi synes få något av en brittsommar. Det innebär att jag inte behöver ta så stora områden varje dag.

Jag tänkte i dag på att nu samlar jag in den grönska som vi njutit av så intensivt i sommar. Nu är det skattat åt förgängelsen och skall kastas. Det minner mig samtidigt att allt är egentligen fåfänglighet. En liten nyskriven dikt får illustrera.

En vår.

Det sker varje gryende vår

bland spirande buskar och snår

då mot sommar och grönska det går

att bjökarna grönskande står.

Då ser man i hage och ängd

de grönskande lövens mängd

som syns i tidens längd

med rikedom i varje hängd.

Det är ett under som sker

då naturens fägring vi ser

i grönskande dalar alltmer

som riklig hugnad oss ger.

Så kommer höstens frostiga dar

med förgängelsens kyla så klar

som intet av grönskan spar

endast gulnade löv blir kvar.

Ty allt son synts med behag

det står under tidens lag

som skall förkastas en dag

och åter bli mull.