En händelse.

I kväll har jag varit i kyrkan och deltagit i en sångövning. Under AnnaCarin Nilssons ledning är vi ett dussintal sångare som regelbundet medverkar med sång i våra gudstjänster. Jag sjunger tenorstämman. Jag kom då att tänka på att jag varit med bland sångarna en lång räcka av år. Det börjar nog närma sig de sjuttio. Då kom jag också att erinra mig något från min tidiga barndom. Jag skall försöka återberätta händelsen.

Jag var väl inte mer än fyra fem år. Vi barn var rätt vana vid att bevista sammankomsterna i Missionshuset. En kväll såg jag att det lyste där uppe i bönhuset. Mamma Signe var vid den tiden tågklarerare och tjänstgjorde således på anhalten. Så och den här kvällen. Jag knatade bort till stationen och frågade om jag skulle kunna få gå till Missionshuset för jag trodde det var möte där. Mamma bav sin tillåtelse och jag tog mig till, som jag trodde, mötet. Väl inkommen upptäckte jag att det i stället var sångarna som hade övning. Jag satte mig i alla fall i en bänk och lyssnade en stund. Så pekade en av deltagarna (jag tror det var Artur Andersson) på mig och sa: "Där har vi ju tenoren som vi skulle behöva". Jag blev nog lite häpen över uppmärksamheten. Det kan således till och med vara mer än åttio år sedan jag först kom i kontakt med sångarna.

Jag kan också berätta att ifrågavarande sångkör är en av de äldsta i bygden. När församlingen nyss hade bildats, 1896, tog min farfar Johan Lundberg  initiativet till att samla ung och gammal till denna sångkör. Den har således vid det här laget verkat i mer  än 120 år.