Vad gör man i evigheten?

Jag ställdes idag inför spörsmålet om vad man skall syssla med en evighet. Det har väl antytts att det skulle domineras av en viss sånginsats ackompanjerat av harpolek. Vem som eventuellt kommer att vara kompositör eller textförfattare har heller inte beståtts något svar. Men jag förutsätter att det kommer att ordna sig.

Då kom jag att tänka på en dikt jag skrivit och tillägnat en bekant. Den kan möjligen vara en lösning på problemet. Den heter:

Städerskan.

En dammtuss som virvlar runt i en vrå

du jagar och stressar och driver

Och skräpet som samlats du fångar också

tills skinande blankt det bliver.

Den yta som noggrannt skurats i går

den som du dammsög i morse

Den även i dag en rengöring får

tills den blir blank som en Porse.

Och ser du en dammfläck som virvlat in

den som golvet befläckar

Då går du omkring med en amper min

tills det befriats från fläckar.

Om det berodde på dig blev det rent

i varje skrymsle och gömma

Du skulle ävlas båd bitti och sent

för att din städlusta tömma

Omsider du kommer till himmelens sal

och möter din Herre och Gud

Du ställer en fråga med vackert tal

klädd i din snövita skrud.

Var finns redskapen så jag kan bona

rent dina gyllene salar

Inte en enda fläck vill jag skona

mitt städdille skvalpar och skvalar.

Safir, onyx, turmalin skall jag feja

med särdeles hängiven iver

Din solkiga tronstol jag också skall greja

så att den skinande bliver.

Så vill jag städa en evighet lång

för att min Herre behaga

Jag struntar totalt i båd harpa och sång

blott jag får damma och tvaga.