Turbulensen fortsätter.

Oron inom svenska akademien tycks numera bli permanent. Det verkar som om torsdagens sammanträde har hållits ”på hemlig ort”. Samtidigt som oenigheten kvarstår. Det är tydligt att den så kallade rapporten är en mycket känslig fråga. Den mer än tvåhundraåriga institutionen har svårt att anpassa sig till nutida förhållanden. Man måste också förstå det knepiga i att reformera stadgarna. Det gör man inte hur som helst. Hur angeläget det än är.

Gubbröran som är en motsvarighet till ovanstående institution har inte alls samma problem. För det första består ledamöterna endast av äldre ärbara män som inte på något sätt har något samröre med #me too. (av åldersskäl). För det andra har sammanslutningen inga stadgar som behöver ändras eftersom dessa lyser med sin frånvaro. För det tredje är det ingen utom den innersta kretsen som är intresserad av vad som avhandlas eftersom det mesta bara är gallimatias. I det sammanhanget måste jag tillfoga en brasklapp eftersom vi ibland avhandlar väldigt seriösa ämnen, typ Batteribacken i Björna. För det fjärde har vi våra sammankomster i en sakral miljö som inte på något vis är hemlig. Gör det femte har vi ingen ”ständig sekreterare” eftersom protokollen skrivs med hemligt bläck. För det sjätte har vi hekker ingen kunglig beskyddare men däremot en kvinnlig beskyddare lika osynlig som bläcket i våra protokoll. Därför lever Gubbröran i en harmonisk tillvaro långt från allmänhet och rampljus.