Poesi

Bland ordens myriader jag skriver några rader

med ynklig poesi.

Erbarmligt små tirader och främmande ballader

utan mening i.

Mot stjärnorna jag siktar och min båge riktar

mot aftonhimlen klara.

Men fantasin mig sviktar, jag bara floskler diktar

ett lappri blir det bara.

Så till slut det bliver, det lilla som jag skriver

blott bara stumma ord.

Ty det som jag bedriver, är endast sånt som driver

förnuftet från vår jord.

Poetens sanna mening är ord som bildar mening

ty framgång spås däri.

Processens sanna rening är meningars förening

till ljuvlig poesi.

Med ordens krumelurer och många fina turer

kan det bli poesi

Ty stramande strukturer och finfina figurer

till sist det skrivs däri.

Så har jag fabricerat, något fabulerat

Av ringa innehåll

Det diktverk jag presterat, har redan eroderat

Från hundra ned till noll.

Man kan väl bli pervers, av meningar på tvärs

Så hjärnan börjar storma

Ty för varje vers, det blir en svettig pers

Att ordens mening forma.

Visst kan man galen bli, på detta skriveri

Som ingen mening finner.

När inget finns däri, blott futtig anarki

Som ingen framgång vinner.

Att blott floskler rapa och inget vettigt skapa.

Är inget att servera.

Så denna sorgens drapa, ingen vill begapa.

Endast negligera.

 Man anar argan list när man sin fantasi har mist

Och all ens geist är borta.

Så en gång till sist, man sitter där så trist.

Och kommit blott till korta.

Tågtrafik.

I mer än 150 år har tågtrafiken varit en viktig del av den infrastruktur som byggt upp vårt land. Både för gods och persontransporter har järnvägarna varit en betydande partner. Den har också bidragit till att kolonisera landområden och göra det möjligt att exploatera våra naturtillgångar. Redan i järnvägens barndom satsade man på lok och vagnar som anpassats för vårt hårda klimat. Robusta don som klarade både snö och kyla. Dessvärre har det under senare tid införskaffats järnvägsmateriel som inte utvecklats för att klara de kärva miljöer som dominerar i vårt land. Troligen har man av kostnadsskäl tubbat på kravspecifikationen. Med den senaste tidens tågstrul som följd.

För tågtrafiken i syd- och mellansverige anger man bristande och eftersatt underhåll av järnvägsnätet som en av huvudorsakerna. Något som i vissa fall är helt relevant. Detta kan dock inte gälla för Botniabanan som är relativt nybyggd. Trots detta har det varit de största störningarna på just den delen. Huvudorsaken är brister och fel i det rullande materialet. De är helt enkelt inte konstruerade för att klara vintern i Norrland. Dessutom påstår man att olyckor med vilt orsakat många störningar i trafiken. Orsaken till detta vill jag mena återigen är en felkonstruktion. De är inte byggda för att klara krockar med vilt.

I dagens avisa fanns det en förteckning över många av de förseningar som förekommit i vinter. Det är ingen uppbygglig läsning. Och för alla pendlare som nyttjar Botniabanan har det varit en kuslig realitet. En optimistisk inställning har dock underhållschefen vid trafikverket som myntade följande påstående: Det har i alla fall varit en snäll vinter på så sätt att det varit uppehåll när det inte snöat.

Gonatt och gomorron.

Föreningar viktiga för bygden.

Det är årsmötestider och i kväll har det varit årsmöten i i två för bygden viktiga sammanslutningar. Först var det årsmöte med LIIF, Långvikmens idrotts- och intresseförening. LIIF bedriver en för bygden mycket betydelsefull verksamhet, där de är med i det mesta som sker till fromma för Storsjöbygden. Tillsammans med FUAB (Företagsutveckling AB) driver de Storsjöbygdens Handel och Service som har restaurangen och affären i Jollenhuset.  Företaget driver två affärsverksamheter vilka genom att komplettera varandra kan finna lönsamhet i ett kärvt företagsklimat. LIIF är också verksam inom andra samhällsfunktioner, bland annat genom fritidsanläggningen Mopärlan och badplatsen som de ansvarar för.

Det var också årsstämma för Storsjöbygdens fiberförening. Den bildades i samband med att man som en av de första i kommunen, för ett antal år sedan, anlade optofibernät till alla fastigheter i området. Det var ett beundransvärt initiativ som på olika sätt stöttades av de allra flesta. Genom att själv äga och driva verksamheten kan man minimera driftskostnaderna till ett minimum. Efterhand har nya användare anslutits varför nätet fungerar nära nog till 100 %. Föreningen har en stabil ekonomi med ett fibernät som de flesta tycker fungerar tillfredsställande. Eventuella störningar, som till exempel genom fiber som grävts av, har kunnat hanteras med skyndsamhet.

Det är ett vida känt faktum att verksamheter i glesbygd vanligtvis inte stöttas särdeles frekvent av stat och kommun. Trots yviga löften försvinner olika stödinsatser för varje år. Till exempel hr LIIF förlorat ett årligt driftsbidrag för vissa samhällsfunktioner de bedrivit. Visserligen var det futtiga 5.000 kronor men visar samtidigt den gnetiga inställning samhället har till kämpande människor i glesbygd.

I skuggan av Metoo.

Anita hade fått sitt första jobb. Det var på ett kontor. När hon kom hem efter första dagen frågade hennes ängsliga mamma hur det hade gått. Hur är chefen undrade hon. ”Han har väl inte gett dig några skamliga förslag” undrade hon?

”Det är just vad han har gjort det” sade Anita.

”Men hu så hemskt, vad sade han”

”Jag föreslår att fröken försöker arbeta lit fortare”

#metoo.

I skuggan av #metoo-rörelsen har ett dödsfall nu inträffat. Det är förre VD-n för Kulturhuset vid Sergels torg, Benny Fredriksson, som valde att ta sitt eget liv efter att i december 2017 blivit utsatt för ett mediadrev i Aftonbladet. Om substansen i tidningens artiklar vågar jag inte ha någon uppfattning, men tydligt är att de varit fräna i sin kritiska granskning. I början av december 2017 valde Fredriksson att avgå från sin VD-tjänst efter tidningens agerande. Svallvågorna efter drevet blev honom för tungt. När Fredriksson var i Australien för en tid sedan kom budet om att han hastigt avlidit. Enligt senare uppgifter visade det sig att det var frågan om självmord. Tidningen är mycket självkritisk efter det ödesdigra beskedet.

Man kan med fog konstatera att #metoo-vågen har varit på gott och ont. Det kan misstänkas att i en stämning som infekterats av känslosamma motsättningar konflikterna förstoras till sådana proportioner att de förlorat sin förankring i reala värden. När sedan medierna ger ytterligare syre till brasan kan det få ödesdigra följder. Jag har lärt mig att det ändå är klokast att alltid agera med sans och måtta. Trots detta tror jag att rörelsen har gett oss viktiga erfarenheter för framtiden.

Avsked.

För en kort tid sedan besökte jag en vän och bekant. Det var en person som jag av och till umgåtts med under många år. Vid våra träffar har vi haft samtal som varit oerhört intressanta för oss båda. Många stimulerande tillfällen har vi haft under årens lopp. Vid besöket låg min vän på sin bädd tärd av ett livshotande tillstånd. All den forna energin och livsgnistan hade sjukdomen förtärt. Där låg en trött liten fågel i sitt rede. När det känslosamma besöket var till ända fick jag en bestämd aning om att livets stut närmade sig. Och si. Endast efter någon vecka möttes jag av beskedet att nu var all ångest och allt lidande till ända. Vid att sådant bud går tankarna osökt till livet och evigheten. Vår stund på jorden är endast en kort liten parentes. En flamma blott som tänds och slocknar ut.

Vid ett tidigare liknande tillfälle samlade jag mina tankar i en dikt jag bifogar som heter:

Ett möte

Härom dagen jag mötte en vän. ”Så härligt. Nu träffs vi igen”,

det är alltid roligt att ses”.

Visst är det skönt att få, byta ett ord eller två

när ändå tillfälle ges.

Jag frågade ärligt och nära kan du krämporna bära?

Hur är det med livet?

Kan du räkna med kommande dagar, dagar som hälsan behagar

finns det ett svar som är givet?

Vid mitt spörsmål han tittade ner. ”Det är inte så bra som du ser,

min hälsa är inte den bästa”.

Men jag räknar ändå jag får, leva ännu några år,

där jag livet får fresta

Vi satt och beskrev våra öden vi behandlade livet och döden

om hur ödet sig ter.

Vårt samtal rörde sig kring de många små nära ting

som levnaden ger.

Om någon dag kom där ett bud min vän har nåtts av ett bud

från dödsängeln själv

Han finns inte mer bland de levandes tal det är slut på all plåga i jämrens dal

han förts över dödens älv.

Att mötas och skiljas är livets gång

att skiljas och mötas är hoppets sång

här på vår vanskliga färd

då är det viktigt på ordets grund

hur vi här förvaltar vårt pund

i en förgänglig värld.

TV-tittande.

Jag ät ingen notorisk TV-tittare. Som de flesta av mina bloggdiggare erfarit finns det dock ett undantag. Detta undantag består huvudsakligen av en viss sport. Men jag är däremot övertygad om att TV-n är ett betydelsefullt sällskap för många ensamma människor Kanske speciellt äldre. Det kan vara ett legitimt sätt att fördriva tiden. Många följer även programserier som de för allt i världen inte vill missa. Det kan ibland vara så att man ingående måste studera programtablåerna innan man vågar göra ett oannonserat besök. Samtidigt måste man ha förståelse för vissa äldres levnadsförhållande. Det är ändå ett sätt att fördriva en tröstlös ensamhet.

I kväll såg jag dock premiären på ”Smartare än en femteklassare” efter Me Too. Vad jag kunde se så var programmet sig ganska likt förutom att det blivit så mycket färgstarkare. Jag har faktiskt liten förståelse för att man måste ha håret i så många olika färgnyanser som ifrågavarande programledare uppenbarade sig med. Det kunde ju ha gått ändå. En viss premiärnervositet märktes också, så hispig som hon var. En sak som jag också lade märke till var att välkomstkramarna var av genuin Me Too- karaktär. Stela och frigida. Dessutom verkar själva programidén tämligen utsliten.

Programmet får bara två TV-skärmar av fem.

Mitt första jobb.

Eftersom mina föräldrar hade ett litet jordbruk med några mjölkkor var det naturligt att även som barn rycka in och hjälpa till där det var nödvändigt och som omfattade de sysslor man orkade med. Särskilt på somrarna i slåttern och höbärgningen. Det var ett naturligt sätt att bidra till familjens försörjning. Det var inte frågan om någon lön därvidlag.

Men när jag var tio eller elva år en sommar blev jag lovad arbete i min pappas cementvarufabrik. Firma bröderna Lundberg hade i början av trettiotalet införskaffat en cementrörmaskin ifrån Danmark. Det var så att den betongblandning som utgjorde materialet till cementrören skulle skottas upp i en doseringsanläggning som succesivt fyllde rörformarna. Det var således min uppgift att fylla den lämpligt med bruk. Når man tillverkade mindre storlekar av rör gick det inte så stora mängder av material. Därför ansåg man mig lämplig att klara den uppgiften.

1 krona per dag fick jag i lön. Att jag minns det så väl beror på att när jag arbetat 35 dagar fick jag 35 kronor kontant. Pengarna använde jag till att köpa min första fiol. Ett instrument som sedan följde genom resten av livet. Det dröjde sedan inte så länge förrän mim bror Gunnar och jag lärde oss att själva tillverka cementrör. Då blev vi ansvariga för tillverkningen medan Bröderna Lundberg var ute på andra uppdrag.