TV-tittande.

Jag ät ingen notorisk TV-tittare. Som de flesta av mina bloggdiggare erfarit finns det dock ett undantag. Detta undantag består huvudsakligen av en viss sport. Men jag är däremot övertygad om att TV-n är ett betydelsefullt sällskap för många ensamma människor Kanske speciellt äldre. Det kan vara ett legitimt sätt att fördriva tiden. Många följer även programserier som de för allt i världen inte vill missa. Det kan ibland vara så att man ingående måste studera programtablåerna innan man vågar göra ett oannonserat besök. Samtidigt måste man ha förståelse för vissa äldres levnadsförhållande. Det är ändå ett sätt att fördriva en tröstlös ensamhet.

I kväll såg jag dock premiären på ”Smartare än en femteklassare” efter Me Too. Vad jag kunde se så var programmet sig ganska likt förutom att det blivit så mycket färgstarkare. Jag har faktiskt liten förståelse för att man måste ha håret i så många olika färgnyanser som ifrågavarande programledare uppenbarade sig med. Det kunde ju ha gått ändå. En viss premiärnervositet märktes också, så hispig som hon var. En sak som jag också lade märke till var att välkomstkramarna var av genuin Me Too- karaktär. Stela och frigida. Dessutom verkar själva programidén tämligen utsliten.

Programmet får bara två TV-skärmar av fem.