Hat föder hat, våld föder våld.

Efter att i kväll ha tagit del av AGENDAS inslag om hämnden mot IS i Syrien är jag mycket oroad över den vändning konflikten tagit. Det är uppenbart att IS i grunden är besegrade. Men detta är inte den plattform som behövs för att det skall bli en bestående fred. Allt för många parter som deltagit i konflikten är nu ute efter hämnd.  Om dessa enskilda intressen av hämndkaraktär inte kan bringas att agera enligt folkrättsliga principer finns det risk att det endast skapar anarki och laglöshet. En situation som bara förstärker de motsättningar som orsakat krigshandlingarna.

Det är alldeles uppenbart att det måste mobiliseras kraftiga initiativ från många aktörer för att om möjligt bringa reda i detta kaos. Dessvärre verkar det som att regimen i Syrien med dess allierade stillatigande åser den kaotiska utvecklingen. FN är dessutom tämligen handlingsfattig beroende av ett svagt ledarskap och dess invecklade arbetssätt. En plan för fred och stabilitet syns därför långt borta. Någon form av fredsinitiativ måste till om inte konflikten skall eskalera ytterligare. Alla krigsförbrytelser som begåtts på olika sidor måste också få en rättvis prövning. Någon form av tribunal bör inrättas för att komma till rätta med alla förbrytelser som förekommit.

Att skapa en varaktig fred kommer att ta lång tid. Frågan är därför om vi någonsin kommer att få se Syrien som det vackra blomstrande land det en gång varit?

Livslångt lärande.

Jag har av och till funderat över vårt lärande. När det begynner och när det avtar. En del har den uppfattningen att det tar sin början redan i moderlivet. Något som andra ställer sig mycket skeptiska till. Det är dock konstaterat att hörseln är något som fungerar tidigt i fosterstadiet. Om det sedan har någon betydelse för fostrets lärande är något mer utopiskt. Ett fullgånget foster är vid födseln utrustad med vissa grundläggande funktioner som den första tiden förstärks. Tidigt i livsprocessen har babyn möjlighet att genom hörsel, syn och känsel studera sin omgivning och lära av den. Jag har den uppfattningen att en lugn och ombonad miljö som skapas i en trygg familj är gynnsamt för det lila barnet. Det är också viktigt så till vida att de första intrycken hämtas uteslutande i närmiljön. Man kan kanske med rätta påstå att det lilla barnet under åren före skolåldern stimuleras i sitt lärande i en trygg och kreativ uppväxtmiljö.

Under den först tiden i skolan sker lärandet i stor utsträckning genom inflytande utifrån. Då är det viktigt att det finns människor med pedagogisk kunskap som kan knyta an till den arvsmässiga basen eleven har. Och genom hängivet intresse för dennes utveckling inpränta de grundläggande kunskaper som år nödvändiga för det fortsatta livet. I stort sett samma förutsättningar måste också finnas för att anpassas till ett kommande yrkesliv. Att finna sig till rätta i en yrkesroll som man trivs med är sällsynt viktigt. I ett sådant liv och med en stimulerande arbetsmiljö fortsätter det livslånga lärandet med oförminskad intensitet. En sköterska till exempel som arbetat många år i sitt yrke har med tiden förvärvat oersättliga kunskaper. Kunskaper som kan användas även till gagn för andra.

Många har den uppfattningen att med stigande ålder har man bristande möjligheter att lära sig nya saker. En alldeles galen uppfattning! Under förutsättning att sjukdom inte förändrat ens förmåga att ta till sig lärandet finns utomordentliga möjligheter att förkovra sig. Dessutom är det ett bra sätt att bibringa sig ett kreativt och stimulerande liv. Det finns ju också möjlighet att kryssa sig in på farvatten man aldrig förut utforskat. Syssla till exempel med datorer. Där blir man aldrig fullärd.

En språktest.

Än en gång vill jag sätt er på prov vad gäller dialekten. Detta genom att konfrontera er med en dikt jag kompletterat med några verser.

Hittarn å dittarn.

Somt går e hittarn å somt går e dittarn

somt går e oppåt å somt går e neåt.

Somt är e jänglet Å somt är e bänglet

Iblann är e ommafalt Å iblann äre neafallt.

Då dä ä trôkasamt då är e sekasamt.

Å då dä ä sekasamt Då är e langsamt.

Då dä ä görnstet då är e körnstet.

Å då dä ä tjesit då är e vresit.

Bôllerkusa ä sôm dam ä antôcke ä sôm dä

Slingerbulta ä breddavä dam sôm ä bernet dam ä spä.

För dam sôm gruv säg blir e intvätt man kan kôkse på mange sätt.

N´finkär ä sôm en sprätt å den sôm vräk ti säg, han bli mätt.

Att vsra.

Någon har påstått att alla våra dagar äro räknade. Som kulorna i en abakus är livet som ett matematiskt spel. Vare sig påstående har relevans eller endast är humbug är vår stund på jorden ändlig. Som ett teaterstycke med många memorerade meningar. Men som en gång bringas till fullbordan. När ridån till slut faller är det tillfredsställande om replikerna fallit på plats i god ordning och med klar och klädsam klang. Då är det lyckosamt om stycket framförs som i den bifogade dikten:

Ett teaterstycke.

Entrén var dramatiskt unik

Med förunderlig charm din mimik

du gjorde succé direkt

och när du fällde din första replik

du fyllde salongen med ditt primalskrik

som från himlen en fläkt.

Så började livets teater en gång

Det stycke som varade levnaden lång

med första akten

Ömsom var dräkten tämligen trång

Ömsom fylldes teatern med sång

bara att hålla takten.

Dagar och år på scenen du stod

du sökte klara var tidsperiod

med den rätta tekniken.

Du visade verkligt hjältemod

när du memorerade var episod

för att roa publiken.

I sista akten ridån sänkes ner

på livslångt drama slutet du ser

något av värde försvunnit.

Det är ett mäktigt crescendo som sker

ty allt av verklighet finns inte mer

till livets final du hunnit.

En såningsman.

En såningsman gick ut för att så

sitt säde med varsam hand.

Den borne odlaren tänkte då

att spara av sädet ett grand.

Men jorden var full av längtan

efter var enslig giv

då allt förnimmer en trängtan

efter ett fullkomligt liv.

De myllades ner i jorden

livets små korn som såtts ut

När mognadens tid är vorden

kan skörden bärgas till slut.

Ty en sådd är vårt spirande liv

på den jord som vår hemvist är.

Kom då o Herre och giv

den skörd som till himmelen bär.

En gång skall vi inbärgad vara

som ett korn som mognat till skörd.

Och samlas bland helgonens skara

av hans mäktiga hand bli berörd.

Då´n Ragnar skull dräpe katta.

Kattgöbben, n´Sebulon, hadde vorte gammal å skröpplen sä´n Ragnar tänkte; dä ä bäst å ”ta bort n”. Sä han tog na dönamitgöbba å bann fast kring katta ä tänte på. Då stubin börje frese sä vort katta rädd å for i väg sömm en raket. Han sprange å gömte säg önner utedasse.

Då dönamitgöbben krevere ån Sebulon segla iväg direkt in i katternas himmel sä tog en utedasse vä säg på färd´n.  Nu bare säg inte bätter än att morfarn i samma veva såt på dasse å jorl sine behov. Ömmen bra langaen stann sä börje nä röes ti restern bårti dynghuse å morfarn reste på säg. Å då sa´n: ”Vecken jämarns tur att jäg int släffte nä hänne ini köke”.

Mitt hemlands tungomål.

Det är som om att ”Bjönamåle” har kommit lite i skymundan på senare tid. Sedan min trogne vapendragare i nämnda gebit lämnade är det inte många som håller det levande och aktuellt. I avsaknad av en ständig inspiratör känns det inte lika intressant längre. Jag hoppas att kunna mana fram den energi som tarvas för att fullfölja projektet. I kvällens blogg har jag i alla fall tagit fram en dikt på mål som heter:

Dä ä härmlet å fråge

Dä ä härmlet å fråge, men bra å vetta, sa´n Halvard en da,

dä va ten Fingal han ställde spörsmåle.

Ha du samma storlek på böxern söm ja

ä dam sä vi sä dam ba fär å gårle?

Ja, damm är gjort för n´strörre å fetare stut än min.

sä jäg jett dra åt na pinnhôl ti remma.

Sa´n Fingal, å sätte opp en´ amper min,

dä ä nä obarmkuslet dilemma.

Dä ä dumt då böxern häng ne på röva

å ä nästan färdi å rammele ne

Dä finns inten endaste metod te å pröva

dä ä söm kört, sä vare me de.

Vä kanske kan vräka ti ass mer mat

sä magan kan rônnare bli.

Vä kan ju skrapa varevige fat

än öm dä ä ett väldans besmi.

Arktiskt kyla.

Det är inte nog med att det kommit rikligt med snö. Nu kompletteras fimbulvintern med en ordentlig köldknäpp. Här på Tallbacken har vi just nu 15 minusgrader. Eftersom det i rådande väderläge är mindre kallt uppe på höjden är det nog närmare 25 minus nere vid sjön. (och kanske 30 nere vid Kallån). Det verkar av väderprognosen att döma som om kylan kommer att stå sig en bra bit in på kommande vecka. Sedan kan det komma in mildare luft varför det åter kan tangera 0-strecket. Här på Tallbacken har vi det varmt och skönt inomhus med god tillgång på bränsle i form av ved.

Det är inte ovanligt att vi under februari har perioder med rätt sträng kyla, även om det inte varit så frekvent de senaste vintrarna. Men förhoppningsvis går vi mot ljusare och varmare tider så vi får väl stå ut. För varje vecka blir dagarna längre och längre och solen blir allt verksammare.

Jag drar mig till minnes att på 1940-talet hade vi några vintrar då det var ordentliga köldperioder, Ända ner mot minus 35 grader. Då var det verkligen riktigt kärvt skall jag säga. Den strängaste kyla jag personligen upplevt var ett årsskifte i Hemavan på 1960-talet i samband med min fjälledarutbildning. Då var det närmare 55 minus nere i dalen. Men eftersom det var soligt och vindstilla var det ”bara” 25 minus uppe på fjället då vi ändå var ute på en av de dagliga övningarna.

Men hur det än är med vintern längtar man ändå till sommar och sol. En riktigt skön sommar med många soliga dagar är en önskan man gömmer inom sig. Men det är många bloggar dit med många mer eller mindre intressanta ämnen att behandla. Så vi får väl ha tålamod.

Därför önskar jag er Gonatt och gomorron!