Skam den som ger sig.

Pausen i bloggskrivande har orsakats av ytterligare ett besök på kirurgen vid Örnsköldsviks lasarett. I stort sett orsakat av ännu ett anfall av mina irriterande stenar i gallgången. Av den anledningen har jag varit föremål för omfattande undersökningar. Detta har resulterat i att man nu beslutat att genom en eller annan metod avlägsna ”skrotet” som ligger och omöjliggör en fungerande matsmältning. Det blir troligen med den jag kallar ”instrumentmetoden”, vilket betyder att de går in genom magen och tolvfingertarmen med ett specialinstrument som kan frigöra de hinder som sabbar en god funktion. Vad jag kan förstå är det en läkare i Sundsvall som efter mitt medgivande skall utföra operationen. Ingreppet utförs under narkos och innebär att man inte behöver ta till skalpellen och skära i min åldriga lekamen. Jag går med på ingreppet i förhoppning att min matsmältning skall fungera utan smärta ännu några år. En chansning så god som någon.

Det känns bra att vara hemma på Tallbacken igen för att ha förmånen att återgå till de normala rutinerna. Under tiden jag varit borta har snömängden ökat men med hjälp av min gode och vänlige granne Sture Vikman år det skottat och fint. All heder åt honom. Det talas om grannsamverkan, men detta är en sådan av allra högsta klass. Både Sture och hans Mona är fina grannar. Det innebär också att min KäraHuztru klarat ensamtillvaron bra. Det passar förstås alldeles utmärkt att skriva ån sådan här blogg på alla hjärtans dag.

Så går livet vidare en dag i sänder (med en natt emellan som Ragnar Lundberg sa). Av den anledningen kan jag önska alla mina kära bloggdiggare en God Natt och dito morgon.