Kosthållning förr i tiden.

För länge sen, i det gamla bondesamhället var kosthållningen i stort sett beroende av den så kallade naturahushållningen. Ma levde i hög grad av vad den egna gården kunde producera. Jordbrukare som höll egen boskap hade därmed tillgång till nära nog allt i matväg. Från mjölk- och spannmålsprodukter kunde man framställa det som tarvades för mathållningen. Några få varor, som salt och socker och en del annat kompletterades. På den tiden var man ytterst noga med att ta tillvara allt. Ingenting fick gå till spillo vid matlagningen. Därför blev det sällan några rester som ratades. Om det någon gång hände blev det använt i djurhållningen.

I dagens kosthållning är det mycket som kasseras. När sopbilarna passerar tömmer de också de gula kärlen som ibland är överfulla med hushållsavfall. I dag är vi fjärran från det kosthåll som hade devisen ”Ingenting fo förfares”.

Med det bifogar jag en dikt som heter just så

Ingenting fo förfares

Skrapa tallriken då man ha äte, dä ä vektet

Ingenting få förfares.

Stek opp kallpärern ti sella dä ä rektet

Ingenting få förfares.

Spara höbösse ti blöta at kräka dä gör man

Ingenting fo förfares

Spara på maaln önner kalva dä bör man

Ingenting fo farfares.

Åkokepanna vä gamgrommen dä ska man ha,

Ingenting fo förfares.

Tömme pôtta diti pärlanne dä ä bra

Ingenting fo förfares.

Kodynga däri gösselhuven dä ä skitbra.

Ingenting fo förfares.

Men torvströ däri ränna de skare va

Ingenting fo förfares

Lägg ut gambröe att fögla töfel man jetta

Ingenting fo förfares.

Man spara på saker å ting ska ni vetta

Ingenting fo förfares.

Gammslattmaskin bli ´n vandring kan je förstå

Ingenting fo förfares

Man sammel gammskruva å bulta likaså

Ingenting fo förfares

Tå vara sparsam tö man va noga

Ingenting fo förfares

Sä öm man allten ärbet å knoga

Ingenting alls då förfares.