Lite järnvägshistoria. (1)

Av och till har jag i min blogg berört detta ämne. Dock om så är fallet får ni stå ut med en viss upprepning. Intentionerna när riksdagen under 1880-talet beslutade att anlägga en järnvägslinje till övre Norrland var flera. Man var angelägen att komma åt de rika tillgångar på skog och malm man visste fanns där uppe. Samtidigt var det ett bra sätt att kolonisera landområdet i norr. Man förordade därför att linjen skulle dras en bit inne i landet och inte kustnära. Man ville också undvika de kostnader som passagerna av de många kustnära vikarna och älvdalarna kunde föra med sig. Det var också i viss mån militärstrategiskt. Man ville förhindra att en landsatt fientlig operation hade möjlighet att genast sabotera den viktiga förbindelsen mot norr. Linjen var helt enkelt lättare att försvara en bit ifrån kusten. Det var till exempel ett stakningsförslag som ifrån Mellansel skulle gå ner i dalgången vid Gottne och över Landsjö sträcka sig till Gideå och vidare över Flärke mot norr. Mot detta protesterade generalerna eftersom man menade att linjen kom för nära kusten och blev därför svårare att försvara.

Av den anledningen valde man en sträckning längre in i landet som skulle läggas upp mot Björna och Långviksmon och vidare över Trehörningsjö och Norrfors, även om det innebar väldigt branta motlut. Från Mellansel och till strax norr om Långviksmon är det en nivåskillnad på nära 150 meter. För de små byarna och bosättningarna i Norrlands inland var det en omstörtande händelse. Praktisk taget all kommunikation med omvärlden fördes vid den tiden på primitiva klövjestigar som innebar tidsödande förbindelse i första hand ner mot kusten. Helt plötsligt fick man en modern kommunikation som radikalt öppnade omvärlden. I stället för en vecka som det förr tog kunde man nu nå Kungliga huvudstaden under ett och samma dygn.

Vid tiden för järnvägens tillkomst var Långviksmon ett litet fattigt torparboställe under Långviken med endast fyra bosättningar. Tre av dem hade några årtionden tidigare odlats upp av syskon i samma familj. Bland dem min farmors far Nils-Erik Johansson. Anläggandet av järnvägen innebar på många sätt en revolution i de små orterna den passerade även om min hembygd inte från början ägde samma status som Björna och Trehörningsjö. Under byggnadstiden skapades arbetstillfällen som gott sagt var omvälvande. Om man betänker att det år man byggde järnvägen från Skorped upp till Öreälven arbetade mer än tre tusen man efter sträckan. Bara att hålla mat och logi till en sådan massa arbetare tarvade nog en god insats. Järnvägens tillkomst innebar också en våldsam utvecklingspotential. Kanske kommer jag i en kommande inlaga att i någon mån beskriva vad det innebar för samhället Långviksmon. En mycket intressant historia att berätta.