Dyrbara tuggverktyg.

När man kommit en bit upp i åren verkar det angeläget att uppehålla olika kroppsliga funktioner. Jag har således beslutat mig för att behålla en någorlunda god tandstatus så länge som möjligt. Dels därför att jag tror att den övriga kroppen mår bättre av att äga fungerande tuggverktyg. Således att kunna tillgodogöra sig en föda man är beroende av varje dag. Dels är det också en fråga om estetik. Jag har troligen beskrivit det förr, men när det är bara någon enstaka tandrest kvar ser det inte särdeles tilltalande ut.

Med den ambitionen besöker jag regelbundet tandvården som bedrivs av Västernorrlands läns landsting. (numera region). I Örnsköldsvik har regionen en uppsjö av medarbetare som inget annat vill än ge sig på folks tuggorgan. Vid mitt besök i dag blev jag betjänad av närmare tiotal olika aktörer. Alla med ambitionen att på många spektakulära sätt undersöka och åtgärda mina försvarslösa gaddar. Medelst en rad olika tekniker konstaterade man än det ena och än det andra miserabla tillståndet i min käke. Av den anledningen kan jag med tillförsikt se fram emot en rad tandläkarbesök. Och således konfronteras med en personal som medelst en rad olika ingrepp säger sig kunna rädda mitt stackars garnityr.

Vid sådana konfrontationer är det inget högkostnadsskydd som gäller. Det är bara att gladeligen betala den summa som de vid varje ingrepp behagar nämna. I dag till exempel länsades mitt konto på ett antal tusenlappar. Det är således inte lönt att göra upp någon budget i förväg eftersom man aldrig vet var det i slutänden hamnar. Det är bara att betala, förhoppningsvis, med en leende tandrad. Det enda positiva som jag ser i sammanhanget är, att det kan utgöra underlag för ett antal mer eller mindre galna bloggar i framtiden. Till förnöjelse för en del och till ledsnad för andra. Men så är själva livet. Så i slutändan är det bara till att ”gilla läget”.