Något lite om järnvägen förr.

När stambanan mot övre Norrland (som den egentligen heter) blev klar förbi Långviksmon togs den genast i bruk. Det var då inga krångliga signalsystem som hindrade en fungerande järnvägstrafik. Varje station och anhalt efter sträckan bemannades med erforderlig personal för att dirigera tågen. Personalen skötte också om att sälja biljetter till resenärerna, såg till att tågen stannade samt såg även till att resenärerna kom ombord i god ordning. För vår del var det endast en anhalt och den hade en lägre status än en riktig station med stins. (förkortning för stationsinspektör). På så sätt fungerade trafiken från första dagen. Det var Statens järnvägar (SJ) som ägde och var huvudman för både banan och trafiken.

Eftersom anläggningen av banan var tämligen primitiv till en början tarvade den underhåll redan från första dagen. För den delen fanns det en väl utbyggd organisation av olika förmän och arbetare. Man placerade ut banvakter jämt placerade efter sträckan och byggde även bostäder för dessa, så kallade banvaktsstugor. Varje banvakt hade ansvar för att en viss sträcka av järnvägen alltid var i trafikdugligt skick. För den uppgiften hade banvakterna ett antal arbetare till sitt förfogande. De hade även en uppgift som arbetsledare för dessa. Min farfar Johan Lundberg var banvakt i Mattarbodum och skötte sin del klanderfritt

Nästa steg i hierarkin var Banmästarna. De hade ofta sin tjänstebostad vid någon större station efter linjen. För vår del var banmästaren placerade i Björna och var ansvarig för sträckan Mellansel till Nyåker. Ovanför banmästaren var Baningenjören som var placerad i Vännäs och var ansvarig för Mellansel – Vännäs. Jag minns från min barndom att vi var skräckfyllt rädda när han kon i sin ”bil” efter järnvägen. Vi tyckte den var mycket märkligt eftersom den som körde bilen satt i baksätet. Troligen för att dignitärerna som satt fram skulle ha bättre uppsikt. Över honom var Bandirektören med ansvar för en ännu längre sträcka.

Således innebar anläggningen av järnvägen att det skapades otroligt många nya tillfällen till arbete. Ett alternativ till skogsarbete som var det allenarådande. Även om det mesta underhållet av naturliga skäl måste utföras på sommaren. Nämnas bör också att banvaktens jobb var tämligen fritt. Då han visste med sig att sträckan var okej kunde han ta sig lite ledigt. Det innebar för Johan Lundbergs del många jakt och fisketillfällen. Det kan också nämnas att första föreståndaren för anhalten i Långviksmon var en änka vid namn Karin Bylund. Hon var i tjänst en bit in på 1920-talet då min mamma Signe övertog ämbetet till dessa att anhalten blev upphöjd till station och det anställdes fast personal som avlönades av Statens Järnvägar.