Me too.

I begynnelsen vandrade Herran genom edens lustgård på sin inspektionsresa. Plötsligt hörde han ett ekande skri bland äppelträden. Me too! Me too! Det var Eva som var alldeles utom sig. ”Jag anklagar Adam för sexuellt ofredande. ”I ett obevakat ögonblick var han framme och ryckte bort fikonlövet”. ”Jag kände mig alldeles förnedrad”. ”Jag är beredd att gå ut i en omfattande protestaktion”.

När vår Herre på sin promenad mötte Adam anklagade han honom för den grova ogärningen. På grund av det massmediala trycket från hela änglahären och därmed den hätska stämningen kände sig Adam tvingad att erkänna. ”Men det hände för evigheter sen” försvarade sig Adam. ”Det har ingen betydelse” svarade Herren ”du har saboterar den psykosociala miljön”. ”Du har uppfört dig oetiskt mot kvinnan”. ”Egentligen skulle du vara avskedad, men eftersom jag för närvarande inte har någon ersättare får du behålla tjänsten. Jag dömer dig dock att inte röra ett äppelträd på sex tusen år”.

Det kan noteras att på grund av denna dom var det Eva som först smakade av äpplena i lustgården

Barnhistorier

I kväll får ni nöja er med lite ”skåpmat”.

Fröken: Om du har 5 blomkålshuvuden i ena handen och 6 i den andra, vad har du då?
Pelle: Stora händer!

Fröken på förskolan: Kan du räkna till tio, Anna?
Anna:1,2,3,4,5,7,8,9,10.
Fröken: Men varför hoppade du över sex?
Anna: Det är förbjudet för barn, har jag hört.

Christian satt och funderade:
Det finns 3 sorters människor.
Dom som kan räkna, och dom som inte kan räkna.

Tre pojkar stod och sjöng visor utanför polishuset. Efter någon timme kom en polisman ut och undrade vad fan de höll på med.
Två av pojkarna fortsätter sjunga medan den tredje böjer sig ner och rotar i ryggsäcken. Han hittar det han letar efter och håller upp den gröna, långsmala skylten med "ÖVNINGSKÖR".

Snö, blåst och regn.

Det verkar som att vädergudarna har många olika vädertyper att erbjuda oss den här förjulsvintern. För någon dag sedan var det rejäl kyla och det var förhållandevis rätt vackert väder. Sedan har man det senaste dygnet plågat oss ed både snö och hårda vindar. Och nu i kväll så regnar det. Efter att det troligen blir uppehåll någon dag kommer återigen en hel del nederbörd. Det är bara frågan hur mycket vi tål. Jag som gammal snöskottare skulle innerligt önska något stabilare väder framöver.

Jag har i alla fall skottat rent från snön här på Tallbacken så jag kan sova lugnt.

Gonatt o gomorron.

Nu skall det åter sparas.

Läste i husorganet häromdagen att det skall sparas mera inom hemtjänsten. Bland annat skall man hädanefter låta sina ”kunder” leva mera i skiten genom att förmena dem duschning. Verksamheten bland vårdtagarna blir alldeles åt skogen för dyr. Men å andra sidan kan man fråga sig vem som egentligen lider av lite skit. Möjligen de som lider svårt av pisslukt. Men de får väl sätta en klädnypa i näsan.

Vad jag kan förstå har hemvårdarna redan idag en väldig stressig tillvaro. När jag kör min Volvo ner mot Björna och håller lagstadgat 80 km/tim. blir jag nu och då omkörd av bilar tillhörande Örnsköldsviks kommun. Inte vet jag hur jag skall tolka det men omkörd blir jag. Att hinna med så många ”kundbesök” som möjligt ses möjligen av ledningen som kostnadseffektivt. Man kan se insatserna som ett evigt duttande hit och dit. Och nu blir det hädanefter mera duttande och mindre duschande.

Gonatt och gomorron

Finland 100 år.

I morgon (läs i dag) firar Finland 100 år som självständig stat. Detta efter att under många sekler varit under svensk och sovjetisk överhöghet. Men de första 100 åren i dess historia har varit en mycket dramatisk tid med tre krig. Men det finska folket har alltid rest sig. Under andra världskriget på 1940-talet stred Finland mot dåvarande sovjetunionen vid olika konflikttillfällen. Många stupade och när det så småningom blev fred var det ett mycket sargat land. Men det finska folket har genom åren visat en enorm ”sisu” genom att bygga upp den välfärdsstat den i dag kan betecknas som.

Det beslutades vid den tiden att i möjligaste mån evakuera barnen främst från krigshärdarna. Närmare 70.000 barn placerades främst i fosterfamiljer i Sverige. Det har gjorts flera studier omkring den psykosociala effekten som blev följden av åtgärden. Många av barnen blev kvar i Sverige och har funnit en förhållandevis god tillvaro. För de barn som skickades hem efter krigsslutet blev det återigen en svår omställning eftersom de ofta kom till mycket sargade hemförhållanden med många stupade fäder.

En dikt som i någon mån belyser händelsen bifogar jag mi blogg Den heter:

Finnbarna.

Kriget härjade i vårt grannland

Man stred för livet mot en övermakt.

Det var nödtid. Hemskhetens tid.

Barnen, Vår framtid. Vi måste rädda dem

De måste bort från död och misär.

Vi skickar dem till en fredens asyl.

Vi hämtade dem på stationen.

Ja minns så väl den dagen.

Dom kom med tåget vid middagstid.

Vilsekomna existenser

Förskräckt uppsyn.

Nära till gråt.

Med en namnlapp i ett snöre om halsen

Och adress till slutdestinationen.

Fulla av löss.

Den första tiden var en katastrof,

Gråten var ständigt nära.

Nätter då sömnen var långt borta

En tillvaro ständigt i trauma.

Men livet gick vidare, dag lades till dag

Kärleken och omsorgen

kröp inom skinnet på ett litet barn.

Började trivas, kände gemenskap

upplevde lycka, rotades

Förgät det gångna för nuet

blev älskad, ompysslad, uppmärksammad.

Krigsslut. Fredsslut.

Återigen. Samma katastrof.

Tillbaka till ett raserat land, en splittrad familj

med krigsoffer.

Vilken framtid för dessa sargade barn?

Frågetecknen var många. Skadorna ännu fler.

En dag av nåd.

De som regelbundet följer min blogg har nog erfarit att jag rätt ofta återkommer till de existensiella frågorna. Det är kanske inte så märkvärdigt att man efter ett långt och aktivt liv ser tillbaka på de tusentals dagarnas rad med ens stilla undran om det skall bli ytterligare en. Samtidigt som man i sitt liv märker hur skört det är.

Jag tror att det då är en tillgång om man har någon förankring att fästa sin tillvaro till. Något som evigt består när det förgängliga upphör. Det medverkar till att man kan se framtiden ann med tillförsikt även om tillvaron har sina begränsningar. Något som ger trygghet.

Därför når jag önskar er alla gonatt och gomorron vill jag hälsa den nya dagen med:

Min bön en vanlig morgon

Du Gud som bryr dig om så många

Jag förstår du har det snärjigt då och då

Nog blir väl dina arbetsdagar långa

så bönesvar kan nog ej alla få

Tack i alla fall för nattens ljuva ro

Att jag fick sova riktigt skönt och gott

Jag kände mig som fågeln i sitt bo

det fanns ett himmelskt värn har jag förstått.

Så lägger jag min dag i dina händer

den som du mig skänkt av bara nåd

Jag litar helt på dig vad än som händer

och lever helt uti ditt underbara råd.

Om ändå med en bön jag får dig störa

lägg mina kära i din trygga hand

Du kan styrka dem och dem beröra

på vägen hän mot livets land.

Du vet det inte är så lätt att leva

helt och fullt att följa dina bud

Ibland man måste fram sig treva

skydda och bevara dem du gud.

Den trygghet som jag känner i din närhet

sprid det ut till alla mänskor på vår jord

Låt dem förnimma just den ro och stillhet

som du förmedlar med ditt sanna ord.

Ramsor på mål

Nu först kan jäg si sa kälinga då hon kleft bort ögnlacka.

Dam va nä ojôrnslete par men ändå vort dam gift.

Dä ä ett besmi häppå jorla sa hon söm feck fjortante kläppen.

Dä ä marnömt å gå på huse då man ä nöden.

Dä ä rakt sekasamt å kötta härvpinna.

Han va sä knövlet för han bara sommele på.

Dä känns bätter å ståpiss än å settpiss. Men iblann jett man settpiss.

Han va för himmelens duktin. Gössekär, han varn rektenen kleptomarn.

Hon va sä kagren då hon brättese ti nyklänninga.

Han hadde sä stor`a fötter sä kängern va söm´a skiberna.

Han va sä rônn kring bammen sä dä va rakt onaskelet.

Han tog på säg dyngböxern då han skull byt önna dongen hos sögga.

Advent

I morgon (läs i dag) är det första advent, en introduktion till julen. Eftersom fjärde advent år på julaftonen i år så är det bara tre veckor kvar. Den tid vi har kvar till julfriden bör vi använda för att göra oss beredda att njuta av en välsignad helg. Att försöka göra oss av med eventuell stress som gärna vill oroa våra sinnen. Det kanske inte är så lätt för en del. Men försök, det går!

För att bringa oss i stämning bifogar jag en dikt som heter just:

Adventstid.

Ett ord om något som komma skall,

ett heligt budskap om frihet och ljus.

Ett löfte om frid över jorden all

och om ro i vart hen och hus

Adventstid är också trånad och längtan

till något märkligt som händer.

Det är som en innerlig groende trängtan

efter ljus över mörka länder.

Så får vi längta och bida var dag

efter det under som sker.

Något som bådar om himmelskt behag

som Gud till mänskorna ger.

Detta heliga löfte vårt hjärta gömmer

det som om julens mening bär bud.

Så att vi aldrig den sanningen glömmer

förtröstan och frälsning kommer från Gud.