Gaddskraparen.

I dag var det att åter att ta sig en tur till ”Gaddskraparen”. Trots mina frenetiska ansträngningar att hålla garnityret fritt från diverse föroreningar var det ändå alldeles ”plackat”. Den lilla bruttan gaddade sig samman och härjade vilt med mina stackars tuggorgan. Med diverse hemska vapen borrade hon sig djupt mer i det ålderdomliga kraniet. Jag är absolut säker på att om det påträffas vid någon utgrävning en gång i framtiden kommer man att hitta spår efter hennes ohyggliga framfart.

Under den hiskeliga hanteringen ställde hon med jämna mellanrum den erbarmligt fåniga frågan: Går de bra? Med gapet fullt av diverse salivsugar och andra onyttiga saker svarar man aaa fast man egentligen skulle svarat äää.  Det som hon uppfattade som ett positivt svar triggade henne till än värre verksamhet bland mina tillspillogivna molarer.

Vad jag kan förstå skall behandlingen leda till att garnityret ännu en tid kan fortsätta sitt malande. En uppgift de tillfredsställande uppehållit under en hiskelig lång tid. Men som en skräckinjagande ande väntar hon i bakgrunden för att åter ta ett skarapatag med mina försvarslösa gaddar.

Som plåster på såren blev det inte så dyrt idag eftersom jag på grund av min höga ålder får ”rotavdrag”.

Jag kände mig stenrik i gapet. Kaxig och stolt jag var.

Men efter det väldiga skarpet fanns där ingenting kvar.