En gåta.

Allt jag slukar, fågel, fä. Blomma, buske, mossa, trä.

Gnager järn med sylvass tand, mal den hårdaste sten till sand.

Kungar lägger jag i mull, stad och berg jag slår omkull.

Svaret på ovanstående gåta har jag behandlat vid många tillfällen. Jag har skaldat om den. Jag har förfärdigat en del tankebyggnader omkring den, ändå är den lika gåtfull dag efter dag. Ingen kan fånga tiden som är gåtans svar. Även om också detta är ofullständigt. Kanhända nedanstående dikt fångar en del av perspektivet.

På tidens staffli.

Att måla en helt vanlig dag den dag som mitt nu illustrerar

Kan vara ett svårt företag då nyanser mitt liv karikerar

Det kan möjligen vara en grund i grått med någonting lätt violett

Måhända kanske en strimma av blått som livet och tiden har mätt

Ibland är det färgat i rosenskimmer somliga dar i gråaste grått

men de nyanser vi ändå förnimmer är de vi av lyckan har fått

Kanhända dagen idag är melerad, en blandning av svart och vitt

måhända är den koncentrerad till någonting mindre solitt

Helheten blir ändå bara kroki krumelurer av små och banala mått

En skiss med många plumpar uti som verkets begränsning förrått

Men om det dock bara plumpar blev den målning jag gjorde i går

som i skilda nyanser mitt liv beskrev en chans till bättring i dag jag får