Ur minnenas album.

Jag hittade i mina gömmor en liten dikt jag skrivit någon gång. Dikten handlade om ”KalleBrita” och väckte många minnen. Jag bifogar dikten till dagens blogginlägg.

Kalle-Brita.

Kalle-Brita va litn å tör, hon va int alls na stor

Ja minns, hon geck allti te blåa smärtingskor.

Hon levde ensam tin litn stuge helt alllén

Sen han geck bort, kärn hennas, den gamle smen.

Hörr hon kön hanke säg fram de kan ja int minnes

Hon kanske hadde nan ko å nan get. Å bära gett finnes.

Men hon left sina dagar. Ibland  var´a på boa,

då hon sålde na smör som hon hadd kärne från koa.

Hon geck på na dagsverk emellanåt,  då hon jarte falke

Räfsä ti slattanna, baka, iblann könne na mjalke.

Fast man kan tycke att hon levde e knapert  liv

Sä va na allten sprudlande gla å positiv.

Å hon va allten goakten, ja, generös kan man säge.

För då man hälse på na blev man allti förpläge

Hon bjudde på kaffe, söm man va tvungen å ”fata

Bårte åkokepanna, mens man satt där å prata.

Hon levde sitt liv å höll säg mest hemme

Så småningom hamna na på ålderdomshemme

Dagara geck å älller  hon blev till sitt sinne.

Å då doga. På grava låg en blomme söm minne