Glesbygden än en gång.

Läste i dag en artikel i vårt husorgan som handlade om hur svårt det är för de små orterna på landsbygden. Artikeln tog särskilt upp den svåra belägenhet som Trehörningsjö har, med vikande befolkning och sämre service på nästan alla områden. Samhället är i en mycket brydsam situation eftersom den ena samhällsfunktionen efter den andra försvinner. Nu senast stängde ortens enda bankkontor efter att ha verkat i samhället i 113 år. De företag som är verksamma på orten, främst ALAB och Glasfiberprodukter, får det också allt svårare efterhand som infrastrukturen försämras. Det finns uppenbar risk att samhället i realiteten är utrotningshotat.

Det verkar heller inte som stat eller kommun har någon möjlighet att genom speciella insatser bidra till att rädda samhället. Det styrande kommunalrådet menade att likartade förhållanden finns i andra delar av kommunen och dessutom drabbas i stort sett hela Sverige. De många räddningsprojekt som uppstått och dött ut har inte heller visat sig ha någon bestående effekt. Just nu lanseras ett projekt  som heter  ”Byygdsam”, men jag har den uppfattningen att även detta kommer att dö sotdöden liksom alla de andra.

Ytterligare ett miserabelt förhållande är alla fastigheter på landsbygden som köpts upp av utlänningar vilka låter dessa stå tomma och så småningom förfalla till spöklika ruiner. Kanske skall jag i någon kommande blogg beröra det fenomenet närmare.