Kvarnar som mal långsamt.

Jag har haft vissa planer på att lägga ett medborgarförslag till kommunfullmäktige i Örnsköldsviks kommun. Förslaget skulle handla om hur man  kunde effektivisera den fysiska och mentala träningen för de som vårdas på kommunens olika boenden. Detta eftersom jag upplevt hur de äldre tvingas till ett liv i nästan fullständig passivitet, eftersom personalen inte har tid och möjlighet att i någon större utsträckning ägna sig åt aktivitetsskapande verksamhet. Genom individuellt anpassade stimulanspaket och via vissa tekniska hjälpmedel tror jag man kan uppnå förbluffande resultat.

Men då mötte jag i dag en person som lagt ett eget medborgarförslag i början av 2013. I dag fyra år senare, en bit in på 2017, blir han kontaktad av en tjänsteande på kommunen som ville höra med honom angående det lagda förslaget. Han undrade vad personen i fråga egentligen menade med sitt förslag samtidigt som han deklarerade sin uppfattning i frågan. Efter vad jag förstår skulle han nu bereda ärendet men antydde samtidigt att något snabbt och positiv behandling i fullmäktige inte var att se fram emot.

Man kan givetvis fundera på vad ett sådant förfarande syftar till och orsaken till den långa handläggningstiden. Är det brist på kompetent personal eller är det ett bristande intresse att överhuvudtaget bereda sådana ärenden? Finner man många av dessa för medborgarna angelägna frågor så banala att de medvetet dras i långbänk. Det är och förblir en förborgad hemlighet som är omöjlig att föra i dagen. Är det möjligen så uselt att det är en medveten strategi för att minimera intresset hos den enskilde medborgaren? Det usla förhållandet har varit uppe till debatt vid ett antal tillfällen och det har utlovats bot och bättring men det verkar inte som det fått någon effekt.