En fundering om livet.

I dag läste jag dödsannonsen efter en kär vän. Någon som bara för en kort tid sedan var full av livsenergi. Efter honom finns en känsla av tomhet som inte kan beskrivas med ord. Om jag ändå vill göra ett tafatt försök är det för att påminna mig själv och andra om hur skört livet ändå är. Samtidigt som det i vårt väsen finns en åstundan att alltid bejaka tillvaron här.

Det är inte första gången som jag skriver om dessa funderingar. Troligen heller inte första gången som jag publicerar nedanstående dikt som heter,

Ett möte

Härom dagen jag mötte en vän

”så  härligt, nu träffs vi igen.

det är alltid roligt att ses”.

Visst är det skönt att få

språka ett ord eller två

när ändå tillfälle ges.

Jag sporde försynt och nära

kan du krämporna bära

hur är det med livet?

Kan du räkna med kommande dagar

dagar som hälsan behagar

finns det ett svar som är givet?

Vid mitt spörsmål han tittade ner

”det är inte så bra som du ser”

Min hälsa är inte den bästa.

men jag räknar ändå att jag får

leva än några år

Vi satt och beskrev våra öden

vi behandlade livet och döden

om hur ödet sig ter.

Vårt samtal rörde sig kring

de många små nära ting

som levnaden ger.

Om någon dag kom där ett bud

min vän hade nåtts av ett bud

från inkvisatorn själv

Han finns inte mer bland de levandes tal

det är slut på all plåga i jämrens dal

han förts över dödens älv.

Att mötas och skiljas är livets gång

att skiljas och mötas är hoppets sång

här  på vår vanskliga färd

då är det viktigt på ordets grund

hur vi här förvaltar vårt pund

i en förgänglig värld.